nuskript af grefve Muncks egen hand, hvarur vi hem tat dessa delaljer, är nemligen af natur,i att vi anse oss ej kunna fortsätta. Det enda vi böra tillägga är att Munck, enligt allt hvad vi kunna sluta, hittills endast i den i öfrigt helt och hället oklanderliga egenskapen af vän och rådgifvare stätt vid sin konungs sida i dennes husliga angelägenheter. Emellertid syntes enigheten och förtroendet mellar det kungliga paret nu med ens hafva återkommit Till ett vedermäle för den beredvillighet, hvarmed de härtill kunde anses hafva bidragit, erhöllo säväl Eh rensvärd och Ekeblad, som Munck ganska dyrbars presenter af drottningen; den sistnämnde fick t. ex en ring af 5000 rdrs värde, jemte ett ännu dyrbarare, med diamanter besatt ur, med drottningens porträtt i bottnen. Konungaparets äterförening syntes verkligen nt också, ätminstone till en början, ingifva dessa nyss sä olyckliga makar de bästa förhoppningar; enkedrottningen talar i bref till Gustaf af den 6 September 1775 om ett missfall, som drettningen helt nyss skall hafva haft. Men härmed nedgick ock denna deras förhoppningars nya och svaga solglimt. Trovärdiga läkare gifva nemligen vid handen, att Gusta svärligen, om nägonsin, kunde hoppas få se en af de önskningar, han lifligast vid denna tid må antagas bafva hyst, uppfyllda 3). Ar försvunno i fruktlös väntan. Men innan vi gå till de nya intriger, hvartill denna oangenäma erfarenhet gaf upphof, skola vi kasta en blick ät sidan. Från första ögonblicket, då Gustaf ämnade försona sig med sin gemäl (i följd af de hotande utsigter, som syntes bonom uppstå, i fall arfstöljden till tronen skulle öfvergått till bertig Carls hus), var han betänkt att skaffa denne nägon ersättning för hvad Han, tvärtemot öfverenskommelsen dem emellan, skulle förlora. Det var till-en början fråga om att skaffa honom den eventuella arfsrätten . til biskopsstiftet Lybeck. Emellertid dröjde det ej, förrän de förhoppningar, hertigen så lifligt hyste om en egen arftagare, visade sig! helt och hället fåfänga. Hertiginnans grossesse befanns snart vara endast ett misstag; törmodligen välladt af oerfarenhet och barnslighet, under det hofsqvallret med begärlighet omfattade en händelse, som sedermera utspanns i tusen dumma historier. För att dock, om möjligt, äfven för framtiden befrias från all fruktan att se hertigens ätt fortplantad och med den hans förhoppningar på Sveriges krona, beslöt man att taga sin tillflykt till ett medel, som visserligen mä erkännas häfva varit väl afpassadt efter det ändamäl man åsyftade, men i öfrigt var mycket gement ock fullkomligt värdigt det lättsinniga tidehvarf, hvari det användes: man kom nemligen på den tan. kan att söka söndra hertigen frän hertiginnan och att vända dennes uppmärksamhet ät helt andra häll, än der den främst hade boråt vara fästad. Hofhistorien har i detta afseende att förtälja flere rätt besynnerliga tilldragelser 4). Man lyckades i sina beräkningar. Hertig Carls obeständighet och svaghet för könet bekymrade visserligen till en början mycket den goda hertiginnan, och huru var väl annat möjligt; men hennes naturligt goda lynne och lättsinnighet kommo henne till hjelp, så att hon snart, om också aldrig fullkomligt, lärde sig att :1ä ur hägen alla dessa bittra, men tyvärr icke så ovanliga erfarepheter af en ädel, men försmädd kärlek: Försoningen mellan konungen och drottningen närmade också enkedrottningea till dem bäda. -Hon sydes uppriktigt hafva fägnat sig ät denna händelse, och flera anledningar tillstötte, att blidka hennes förstämda lynne. ; Vi närma oss nu de besynnerligaste tilldragelser. Vi säga på förhand, att vi ej utgifva dem för positiva fakta, endast som sannolikheter. Omständigheter gifva nemligen vid handen, att det troligen sä gätt till, som vi skola berätta. Gustaf sörjde uppriktigt deröfver att hans förhoppningar svikits. Nödvändigheten af en tronföljare i hans egen slägtled ställde sig under tiden med allt lifligare färger fram för hans uppjagade inbillning. De underhandlingar, som föregingo innan man kunde föra den under inflytelsen af en strängt religiös och sedlig tukt uppfostrade Sofia Magdalena så längt, lemna vi derhän; alltnog, denna furstinna gaf ändtligen vika för önskniogar, som må anses helt naturliga, då man befinner sig i samma utomordentliga ställning, som Gustaf III 5) .... Om hon förut genom ordentlig ceremoni skiljdes från sin gemål och sammanvigdes med Munck, vilja vi lemna oafgjordt, men peka ej, att vi äro mera böjde för att antaga 1) Se brefvet, söm äfven finnes alldeles lika i Muncks memoire, i original uti Gustav. Samlingen. 2) Ofvanstäende berättelse om konungaparets äter.: förening är i alla detaljer bemtad ur. en memoire af Muncck, daterad den 22 Mars 1779, och om hvars tillkomst och öden se tredje delen af detta arbete. Dess trovärdighet, sä längt vi följt den i vär berättelse, synes mig ej behöfva sättas i fråga; men vi skola särskildt utläta oss öfver sannolikheten af det resultat, hvartill dess författare sedan vill komma, eller Gustaf Adolfs legitimitet. Se längre ned i texten. 3) Så Dalberg, som, efter hvad konungen sagt honom i anledning af sitt nya förhällande till drottningen, fött skäl ändra öfvertygelse, hvarom se De la Gard. Ark., XVIIs. 144. Medicinalrädet Hedin försäkrar, ehuru ännu bestämdare, detsamme, i bref till H. exc. grefve L. v. Engeström, hvarom se samma arkivs XVIII, 8. x. 4) Se Ehrensvärds Journal.; Man sökte t. ex. att improvisera möten mellan hertigen och vissa förnäma damer, dem man visste att han betraktade med förkärlek. En annan gäng ställde man sä till, att en viss förnäm fröken, bekant iör sin ovanliga skönhet, under det hertigen under en resa bivistade gudstjensten i en viss domkyrka, der placerades på ett sätt, att hon skulle falla honom i ögonen. 5) Så Brown i Les Cours du Nord (I, p. 33), efter ett danskt manuskript. Vi behöfva ej tillägga, huru föga trovärdig vi anse denne författare, till hvilken vi vanligen blott hänvisa, för att vederlägga honom. Emellertid inträftar här, att hans uppgifter synas erhålla någon bekräftelse frän andra ball. Man har uppgifvit, att mamsell Ramström skulle mellan konungen och drottningen leåt underhandlingen, som föregick dessa besynnerliga tilldragelser. Vi känna ej, buru härmed förhäller sig, men ett rykte har i sammanhang härmed blifvit utspridt, som vi anse för historiens pligt att vederlägga. Man har nemligen velat göra mamsell Ramströms död; som kort härefter inträftade, till en följd af förgiftning, hvilken konungen skulle föranstaltat, för att med henne taga hemligheten öm Gustat Adolfs börd i grafven. Enligt en anteckning i E. S. skulle konungen vid en frukost, der Ramström . händelsevis befunnit sig, bjudit henne ostron, som lägo på en sida af fatet, der han sjelf aktade sig att bemta dem han sjelf från samma fat med mycken aptit förtärde. Straxt bärefter skulle R. hafva l häfiigt insjuknat under vanliga förgiftningsplägor och dött, men konungen förbjudit att öppna hennes lik. Härpå svarar medicinalrädet Hedin, som var Ramströms läkare ända in i sista ögonblicket, att intet ord deraf är sannt. Hon började med att besväras af en tung hufvudvärk, för hvilken bon, enligt uppgift till Hedin, hade ait tacka Munck. Hennes afsked frän hofvet var välladt af Sofia Magdalenas jalusi, som ogerna sög den förtrolighet, hvarmed Mueck bemötte bennes kammarfru. Dalberg blef, jemte H., Ramströms läkare, Han erdinerade starka doser coloqvint tinctur, hvilket enligt Hedins äsigt var otjenligt, och slutligen gaf ban henne en göngnöra en Mätsked deraf på en gng. :Derefter insjuknade: R.-af de häftigaste undertlifsplägor, hvilka kostade henne lifvet. EmelTeptides. slotar den trovärdiga om KAR PD ÅRA