nuskript af grefve Muncks egen hand, hvarur vi hem
tat dessa delaljer, är nemligen af natur,i att vi anse
oss ej kunna fortsätta. Det enda vi böra tillägga
är att Munck, enligt allt hvad vi kunna sluta, hittills
endast i den i öfrigt helt och hället oklanderliga egen-
skapen af vän och rådgifvare stätt vid sin konungs
sida i dennes husliga angelägenheter.
Emellertid syntes enigheten och förtroendet mellar
det kungliga paret nu med ens hafva återkommit
Till ett vedermäle för den beredvillighet, hvarmed de
härtill kunde anses hafva bidragit, erhöllo säväl Eh
rensvärd och Ekeblad, som Munck ganska dyrbars
presenter af drottningen; den sistnämnde fick t. ex
en ring af 5000 rdrs värde, jemte ett ännu dyrbarare,
med diamanter besatt ur, med drottningens porträtt i
bottnen.
Konungaparets äterförening syntes verkligen nt
också, ätminstone till en början, ingifva dessa nyss
sä olyckliga makar de bästa förhoppningar; enke-
drottningen talar i bref till Gustaf af den 6 Septem-
ber 1775 om ett missfall, som drettningen helt nyss
skall hafva haft. Men härmed nedgick ock denna
deras förhoppningars nya och svaga solglimt. Tro-
värdiga läkare gifva nemligen vid handen, att Gusta
svärligen, om nägonsin, kunde hoppas få se en af de
önskningar, han lifligast vid denna tid må antagas
bafva hyst, uppfyllda 3). Ar försvunno i fruktlös
väntan. Men innan vi gå till de nya intriger, hvar-
till denna oangenäma erfarenhet gaf upphof, skola vi
kasta en blick ät sidan.
Från första ögonblicket, då Gustaf ämnade försona
sig med sin gemäl (i följd af de hotande utsigter,
som syntes bonom uppstå, i fall arfstöljden till tro-
nen skulle öfvergått till bertig Carls hus), var han
betänkt att skaffa denne nägon ersättning för hvad
Han, tvärtemot öfverenskommelsen dem emellan, skulle
förlora. Det var till-en början fråga om att skaffa
honom den eventuella arfsrätten . til biskopsstiftet
Lybeck.
Emellertid dröjde det ej, förrän de förhoppningar,
hertigen så lifligt hyste om en egen arftagare, visade
sig! helt och hället fåfänga. Hertiginnans grossesse
befanns snart vara endast ett misstag; törmodligen
välladt af oerfarenhet och barnslighet, under det hof-
sqvallret med begärlighet omfattade en händelse, som
sedermera utspanns i tusen dumma historier. För
att dock, om möjligt, äfven för framtiden befrias
från all fruktan att se hertigens ätt fortplantad och
med den hans förhoppningar på Sveriges krona, beslöt
man att taga sin tillflykt till ett medel, som visser-
ligen mä erkännas häfva varit väl afpassadt efter det
ändamäl man åsyftade, men i öfrigt var mycket ge-
ment ock fullkomligt värdigt det lättsinniga tidehvarf,
hvari det användes: man kom nemligen på den tan.
kan att söka söndra hertigen frän hertiginnan och
att vända dennes uppmärksamhet ät helt andra häll,
än der den främst hade boråt vara fästad. Hofhisto-
rien har i detta afseende att förtälja flere rätt besyn-
nerliga tilldragelser 4). Man lyckades i sina beräk-
ningar. Hertig Carls obeständighet och svaghet för
könet bekymrade visserligen till en början mycket
den goda hertiginnan, och huru var väl annat möj-
ligt; men hennes naturligt goda lynne och lättsinnig-
het kommo henne till hjelp, så att hon snart, om
också aldrig fullkomligt, lärde sig att :1ä ur hägen
alla dessa bittra, men tyvärr icke så ovanliga erfa-
repheter af en ädel, men försmädd kärlek:
Försoningen mellan konungen och drottningen när-
made också enkedrottningea till dem bäda. -Hon sy-
des uppriktigt hafva fägnat sig ät denna händelse,
och flera anledningar tillstötte, att blidka hennes för-
stämda lynne. ;
Vi närma oss nu de besynnerligaste tilldragelser.
Vi säga på förhand, att vi ej utgifva dem för posi-
tiva fakta, endast som sannolikheter. Omständighe-
ter gifva nemligen vid handen, att det troligen sä
gätt till, som vi skola berätta.
Gustaf sörjde uppriktigt deröfver att hans förhopp-
ningar svikits. Nödvändigheten af en tronföljare i
hans egen slägtled ställde sig under tiden med allt
lifligare färger fram för hans uppjagade inbillning.
De underhandlingar, som föregingo innan man kunde
föra den under inflytelsen af en strängt religiös och
sedlig tukt uppfostrade Sofia Magdalena så längt,
lemna vi derhän; alltnog, denna furstinna gaf ändt-
ligen vika för önskniogar, som må anses helt natur-
liga, då man befinner sig i samma utomordentliga
ställning, som Gustaf III 5) .... Om hon förut ge-
nom ordentlig ceremoni skiljdes från sin gemål och
sammanvigdes med Munck, vilja vi lemna oafgjordt,
men peka ej, att vi äro mera böjde för att antaga
1) Se brefvet, söm äfven finnes alldeles lika i Muncks
memoire, i original uti Gustav. Samlingen.
2) Ofvanstäende berättelse om konungaparets äter-
.: förening är i alla detaljer bemtad ur. en memoire
af Muncck, daterad den 22 Mars 1779, och om hvars
tillkomst och öden se tredje delen af detta arbete.
Dess trovärdighet, sä längt vi följt den i vär be-
rättelse, synes mig ej behöfva sättas i fråga; men
vi skola särskildt utläta oss öfver sannolikheten af
det resultat, hvartill dess författare sedan vill komma,
eller Gustaf Adolfs legitimitet. Se längre ned i
texten.
3) Så Dalberg, som, efter hvad konungen sagt honom
i anledning af sitt nya förhällande till drottningen,
fött skäl ändra öfvertygelse, hvarom se De la Gard.
Ark., XVIIs. 144. Medicinalrädet Hedin försäk-
rar, ehuru ännu bestämdare, detsamme, i bref till
H. exc. grefve L. v. Engeström, hvarom se samma
arkivs XVIII, 8. x.
4) Se Ehrensvärds Journal.; Man sökte t. ex. att
improvisera möten mellan hertigen och vissa för-
näma damer, dem man visste att han betraktade
med förkärlek. En annan gäng ställde man sä
till, att en viss förnäm fröken, bekant iör sin ovan-
liga skönhet, under det hertigen under en resa bi-
vistade gudstjensten i en viss domkyrka, der pla-
cerades på ett sätt, att hon skulle falla honom i
ögonen.
5) Så Brown i Les Cours du Nord (I, p. 33), efter
ett danskt manuskript. Vi behöfva ej tillägga,
huru föga trovärdig vi anse denne författare, till
hvilken vi vanligen blott hänvisa, för att vederlägga
honom. Emellertid inträftar här, att hans uppgif-
ter synas erhålla någon bekräftelse frän andra ball.
Man har uppgifvit, att mamsell Ramström skulle
mellan konungen och drottningen leåt underhand-
lingen, som föregick dessa besynnerliga tilldragel-
ser. Vi känna ej, buru härmed förhäller sig, men
ett rykte har i sammanhang härmed blifvit utspridt,
som vi anse för historiens pligt att vederlägga.
Man har nemligen velat göra mamsell Ramströms
död; som kort härefter inträftade, till en följd af
förgiftning, hvilken konungen skulle föranstaltat,
för att med henne taga hemligheten öm Gustat
Adolfs börd i grafven. Enligt en anteckning i E.
S. skulle konungen vid en frukost, der Ramström .
händelsevis befunnit sig, bjudit henne ostron, som
lägo på en sida af fatet, der han sjelf aktade sig
att bemta dem han sjelf från samma fat med myc-
ken aptit förtärde. Straxt bärefter skulle R. hafva l
häfiigt insjuknat under vanliga förgiftningsplägor
och dött, men konungen förbjudit att öppna hen-
nes lik. Härpå svarar medicinalrädet Hedin, som
var Ramströms läkare ända in i sista ögonblicket,
att intet ord deraf är sannt. Hon började med att
besväras af en tung hufvudvärk, för hvilken bon,
enligt uppgift till Hedin, hade ait tacka Munck.
Hennes afsked frän hofvet var välladt af Sofia
Magdalenas jalusi, som ogerna sög den förtrolig-
het, hvarmed Mueck bemötte bennes kammarfru.
Dalberg blef, jemte H., Ramströms läkare, Han
erdinerade starka doser coloqvint tinctur, hvilket
enligt Hedins äsigt var otjenligt, och slutligen gaf
ban henne en göngnöra en Mätsked deraf på en
gng. :Derefter insjuknade: R.-af de häftigaste un-
dertlifsplägor, hvilka kostade henne lifvet. Emel-
Teptides. slotar den trovärdiga om KAR PD ÅRA