dring:: Konungen förmädde honom nemligen att gifta sig, af det skäl; att han aldrig hade för afsigt att lefva med drottningen annorlunda, än på den gamla foten; en antydning, som tydligen innebar en förespegling, för att ej säga löfte, att i dess gren se dynastien fortplantad, förutan hvilken mer eller mindre bestämda antydning hertigen troligtvis aldrig beqvämat sig dertill ). Prinsessan Hedvig Elisabeth Charlotta var ej merl än 15 är, dä ödet förde henne till ett land, hvars drottniög hon slutligen skulle blifva. Hon var blond, säger Hamilton, med nästan för hög panna, vackra glada blä ögon, nägot böjd näsa; munnen var ej ful, men gapade för ofta; liten till växten, smal; medl små händer och fötter, kunde hon till det yttre anses för en angenäm prinsessa; i det inre visade hon aldrig annat, än en med munterhet beledsagad, understundom öfverdrifven godhet,. Hennes lynne utmärkte sig redan tidigt för den öfverdrifna frihet och sjelfsväld i uppförande, hvilka alltid följde henne; sålunda såg man henne t. ex.) under öfverresan till Sverige, ej olik ett barn, hoppa omkring på däcket, under det hon emellanät lade sig på magen, för att se officerarne äta i rummen under under däek, eller ropade igenom luren på sin härfriSÖr, O. 5. V: ; ; ; Vid Erstavik uti Stockholmsskären gjorde hertig: Carl sin tillkommande unga brud ett par besök. Pål vägen till Nyckelviken, tillhörigt rädman Dreijer,! mötte henne konungen på en äng i den stora vagnen ! Burmannia och omgifven af sin vakt. Allt var nemligen afpassadt efter ceremonierna vid Ludvig XVI:s) och Marie Antoinettes förmälning: Vid Nyckelviken: blef hon mottagen af de bäda drottningarne och Sofia Albertina, hvarefter hela kungliga familjen samma afton souperade tillsammans. Prinsessan hade under soupern sä brädtom, och öfverflödade sä af tal, att hon, då hon tilltalade enkedrottningen, ej gaf sig ro att tydligt utsäga: ma chere mere, utan oupphörligt upprepade: ma chere, hvilket föll sig ganska roligt. Det dröjde nu ej länge, förr än de förhoppningar ! man fästat vid hertig Carls äktenskap syntes nära att uppfyllas. Redan i början af är 1775 ansäg man sig nemligen med visshet kunna hafva skäl fröjda sig att inom årets slut få se en tronföljare födas. Dessa utsigter, i den mån de verkligen öfverensstämde med hvad konungen sjelf sä lifligt önskat och beredt, skulle man väl trott hafva bort lända honom l: till belätenhet och glädje; men alldeles tvertom: med den ombytlighet vi så ofta finna i konungens ideer och planer, blefvo de snarare en anledning till fruktan. Man har ej skäl att misstänka upprigtighetenl af hans förespeglingar till hertig Carl; men deremot synes det mer än troligt, att hemliga bearbetningar utaf dennes fiender och Gustafs förtrogna, af föregifven omtanka om fäderneslandets framtid och lugn, kommit emellan och uppskrämt konungen; nog af, ju närmare tidpunkten för hertiginnans nedkomst nalkades, desto oroligare syntes konungen blifva, och detta förhållande gaf omsider upphof åt de besynnerligaste tilldragelser. . Uppäggad at grefve C. F. Schefter började Gustaf allvarsamt frukta för följderna af tronföljdens öfverflyttande i hertigens hus. Han befarade att härigenom dels i hertigen få en farlig medtäflare till kronan, dels för framtida vädor blottställa regeringssät-. tet, som under hertigens auspicier kunde blifva hotadt af den kufvade aristokratien. Nog af, misstankar voro väckta, och för att i alla afseenden trygga revolutionen, sin egen ställning och landets lugn, beslöt konungen att på ett eller annat sätt sjelf draga försorg om sin ätts fortplantande. Den första plan konungen i detta ändamäl upp-7! gjorde; hestod deri, att han skulle försöka utverka skilsmessa från sin gemäl, säsom befunnen ofruktsam, samt i likhet med Gustat Wasa och andra Sveriges konungar ingå äktenskap med nägon högättad svensk ( fröken. Han vände sig i denna afsigt till sin lifmedikus, Dahlberg, med begäran, att denne mätte lemna intyg om drottningens ofruktsamhet; men Dahlberg, 1 säsom man af hvarje man af heder kunnat vänta, nekade tvert att uppfylla konungens begäran, medl( den förklaring, att han blott behöfde umgäs med sin gemäl som en make egnar och anstär, för att hans! önskningar skulle blifva uppfyllda. Oaktadt konungen ansäg sig hafva mycket skäll! att misstro detta Dahlbergs föregifvande, beslöt han( dock att följa hans råd. De första personer, hvilka ( han veterligen meddelade sitt nya beslut, voro tvenne af hans närmaste omgifning vid hofvet, grefve Clas Ekeblad och baron Carl Ehrensvärd. Det var vid Loka om sommaren 1775. Konungen började med att tala om hertiginnans grossess, och. den önskan han så lifligt hyste att sjelf få en tronarfvinge; han tillade, med ett uttryck af förlägenhet, hvilket man mäbända skall ha svärt att begripa, om man ej görl. sig mödan att tänka sig in i den besynnerliga ställ-J. ning, hvari han sig befann, att det föreföll honom utomordentligt svårt att närma sig drottningen, medl: hvilken han på mänga är ej ens varit allena, hvarförel. han ansåg att en tredje person borde mellankomma, för att föra Deras Majestäter till hvarandra, m. m. Detta tal, i samma mån det var alldeles oväntadt, kunde naturbgtvis ej annat, än på de begge hofmän-: nen göra det angenämaste intryck, hvarföre de ge-l: nast voro färdiga att styrka konungen i hans vackral:; beslut, samt rädde honom att i-underhandlingen här-: om med drottningen nyttja Munek, som ej var henne misshaglig och derjemte bekant med hennes kammar-, fruar, med hvilkas biträde saken lätteligen bordel, kunna bedrifvas. ; t Några dagar sednare mötte Munck konungen på Ekolsund. Grefve Ekeblad förberedde honom då på hvad som var i fråga, samt erhöll Muncks löfte att han ej skulle draga sig undan; Under en promenad:till:-häst,; som konungen i sällskap med nägra hofherrar, hvaribland äfven vorol! Ekeblad och Munck, kort derefter gjorde i den vac-I. kra Ekolsundsparken, hörde man honom med: denla förstnämnde inläta sig i ett samtal, som ej annat kunde än förefalla de andra högst gätfullt.. Då konungen härvid märkte, att Munck smålog, inföll han: Ah, se den der, han förstär halfqväden visa. Han(! tog i detsamma Munck med sig, under det: de redoå: nägot afsides, samt gaf honom förtroende af sitt beslut att närma sig sin gemäl, ehuru liten böjelse han dertill hade. 3 Följande dagen på morgonen hade Munck ett nytt samtal med konungen. Denne lät honom då förstå, att han i en afsigt, hvarom Munck sjelf förra gången troligen skulle haft ganska svärt att ens hysa en aflägsen aning, skulle önska Muncks närvaro vid besöket hos drottningen; ty, såsom monarken uppriktigt gaf honom vid handen, hans misstroende kände inga gränser, m. m. Men den nitiske konungatjenaren och gunstlingen lät sig ej häraf afskräckas, utan han gjorde allt att söka komma den stackars monarken på ljusare tankar, i följd hvaraf det slutligen blef borsrändt, att drottningen skulle få del af den glada förändringen i konungens tänkesätt. Sofia Magdalena anlände samma afton sjövägen från Ulriksdal till Ekolund. Såväl till hennes egen, som svitens stora förvåning, giek konungen henne till mötes ända till hamnen, der han, mot vanan, mottog: henne med en utmärkt vänlighet. t Munck började straxt derpå sina underhandlingar. Han gaf följande dagen drottningens hofdam, fröken Marie. Aurore Uggla, ett för skarpsinne och tystlätenhet utmärkt och med sin herrskarinna intimt förbun-J: det fruntimmer; del af förhållandet, med anhällan,) att hon måtte befordra konungens goda afsigt genom att: derom underrätta drottningen. Fröken Uggla: medförde samma afton det svar från drottningen, att hon hade blifvit utomordentligt öfverraskad, men att hon hade intet skäl att tro på uppriktigheten af sin ) Hamilton säger bestämdt, att hertigen mottog löfte af konungen, att ingen annan tronföljare skulle på. 1 tänkas till svenska kronan, än af hertigens stam, ls A