dring:: Konungen förmädde honom nemligen att
gifta sig, af det skäl; att han aldrig hade för afsigt
att lefva med drottningen annorlunda, än på den
gamla foten; en antydning, som tydligen innebar en
förespegling, för att ej säga löfte, att i dess gren se
dynastien fortplantad, förutan hvilken mer eller min-
dre bestämda antydning hertigen troligtvis aldrig be-
qvämat sig dertill ).
Prinsessan Hedvig Elisabeth Charlotta var ej merl
än 15 är, dä ödet förde henne till ett land, hvars
drottniög hon slutligen skulle blifva. Hon var blond,
säger Hamilton, med nästan för hög panna, vackra
glada blä ögon, nägot böjd näsa; munnen var ej ful,
men gapade för ofta; liten till växten, smal; medl
små händer och fötter, kunde hon till det yttre anses
för en angenäm prinsessa; i det inre visade hon al-
drig annat, än en med munterhet beledsagad, under-
stundom öfverdrifven godhet,.
Hennes lynne utmärkte sig redan tidigt för den
öfverdrifna frihet och sjelfsväld i uppförande, hvilka
alltid följde henne; sålunda såg man henne t. ex.)
under öfverresan till Sverige, ej olik ett barn, hoppa
omkring på däcket, under det hon emellanät lade sig
på magen, för att se officerarne äta i rummen under
under däek, eller ropade igenom luren på sin härfri-
SÖr, O. 5. V: ; ; ;
Vid Erstavik uti Stockholmsskären gjorde hertig:
Carl sin tillkommande unga brud ett par besök. Pål
vägen till Nyckelviken, tillhörigt rädman Dreijer,!
mötte henne konungen på en äng i den stora vagnen !
Burmannia och omgifven af sin vakt. Allt var nem-
ligen afpassadt efter ceremonierna vid Ludvig XVI:s)
och Marie Antoinettes förmälning: Vid Nyckelviken:
blef hon mottagen af de bäda drottningarne och Sofia
Albertina, hvarefter hela kungliga familjen samma
afton souperade tillsammans. Prinsessan hade under
soupern sä brädtom, och öfverflödade sä af tal, att
hon, då hon tilltalade enkedrottningen, ej gaf sig ro
att tydligt utsäga: ma chere mere, utan oupphör-
ligt upprepade: ma chere, hvilket föll sig ganska
roligt.
Det dröjde nu ej länge, förr än de förhoppningar !
man fästat vid hertig Carls äktenskap syntes nära
att uppfyllas. Redan i början af är 1775 ansäg
man sig nemligen med visshet kunna hafva skäl fröj-
da sig att inom årets slut få se en tronföljare födas.
Dessa utsigter, i den mån de verkligen öfverens-
stämde med hvad konungen sjelf sä lifligt önskat och
beredt, skulle man väl trott hafva bort lända honom l:
till belätenhet och glädje; men alldeles tvertom: med
den ombytlighet vi så ofta finna i konungens ideer
och planer, blefvo de snarare en anledning till fruk-
tan. Man har ej skäl att misstänka upprigtighetenl
af hans förespeglingar till hertig Carl; men deremot
synes det mer än troligt, att hemliga bearbetningar
utaf dennes fiender och Gustafs förtrogna, af föregif-
ven omtanka om fäderneslandets framtid och lugn,
kommit emellan och uppskrämt konungen; nog af,
ju närmare tidpunkten för hertiginnans nedkomst nal-
kades, desto oroligare syntes konungen blifva, och
detta förhållande gaf omsider upphof åt de besynner-
ligaste tilldragelser. .
Uppäggad at grefve C. F. Schefter började Gustaf
allvarsamt frukta för följderna af tronföljdens öfver-
flyttande i hertigens hus. Han befarade att härige-
nom dels i hertigen få en farlig medtäflare till kro-
nan, dels för framtida vädor blottställa regeringssät-.
tet, som under hertigens auspicier kunde blifva ho-
tadt af den kufvade aristokratien. Nog af, misstan-
kar voro väckta, och för att i alla afseenden trygga
revolutionen, sin egen ställning och landets lugn, be-
slöt konungen att på ett eller annat sätt sjelf draga
försorg om sin ätts fortplantande.
Den första plan konungen i detta ändamäl upp-7!
gjorde; hestod deri, att han skulle försöka utverka
skilsmessa från sin gemäl, säsom befunnen ofruktsam,
samt i likhet med Gustat Wasa och andra Sveriges
konungar ingå äktenskap med nägon högättad svensk (
fröken. Han vände sig i denna afsigt till sin lifmedi-
kus, Dahlberg, med begäran, att denne mätte lemna
intyg om drottningens ofruktsamhet; men Dahlberg, 1
säsom man af hvarje man af heder kunnat vänta,
nekade tvert att uppfylla konungens begäran, medl(
den förklaring, att han blott behöfde umgäs med sin
gemäl som en make egnar och anstär, för att hans!
önskningar skulle blifva uppfyllda.
Oaktadt konungen ansäg sig hafva mycket skäll!
att misstro detta Dahlbergs föregifvande, beslöt han(
dock att följa hans råd. De första personer, hvilka (
han veterligen meddelade sitt nya beslut, voro tvenne
af hans närmaste omgifning vid hofvet, grefve Clas
Ekeblad och baron Carl Ehrensvärd. Det var vid
Loka om sommaren 1775. Konungen började med
att tala om hertiginnans grossess, och. den önskan
han så lifligt hyste att sjelf få en tronarfvinge; han
tillade, med ett uttryck af förlägenhet, hvilket man
mäbända skall ha svärt att begripa, om man ej görl.
sig mödan att tänka sig in i den besynnerliga ställ-J.
ning, hvari han sig befann, att det föreföll honom
utomordentligt svårt att närma sig drottningen, medl:
hvilken han på mänga är ej ens varit allena, hvarförel.
han ansåg att en tredje person borde mellankomma,
för att föra Deras Majestäter till hvarandra, m. m.
Detta tal, i samma mån det var alldeles oväntadt,
kunde naturbgtvis ej annat, än på de begge hofmän-:
nen göra det angenämaste intryck, hvarföre de ge-l:
nast voro färdiga att styrka konungen i hans vackral:;
beslut, samt rädde honom att i-underhandlingen här-:
om med drottningen nyttja Munek, som ej var henne
misshaglig och derjemte bekant med hennes kammar-,
fruar, med hvilkas biträde saken lätteligen bordel,
kunna bedrifvas. ; t
Några dagar sednare mötte Munck konungen på
Ekolsund. Grefve Ekeblad förberedde honom då på
hvad som var i fråga, samt erhöll Muncks löfte att
han ej skulle draga sig undan;
Under en promenad:till:-häst,; som konungen i säll-
skap med nägra hofherrar, hvaribland äfven vorol!
Ekeblad och Munck, kort derefter gjorde i den vac-I.
kra Ekolsundsparken, hörde man honom med: denla
förstnämnde inläta sig i ett samtal, som ej annat
kunde än förefalla de andra högst gätfullt.. Då ko-
nungen härvid märkte, att Munck smålog, inföll han:
Ah, se den der, han förstär halfqväden visa. Han(!
tog i detsamma Munck med sig, under det: de redoå:
nägot afsides, samt gaf honom förtroende af sitt be-
slut att närma sig sin gemäl, ehuru liten böjelse han
dertill hade. 3
Följande dagen på morgonen hade Munck ett nytt
samtal med konungen. Denne lät honom då förstå,
att han i en afsigt, hvarom Munck sjelf förra gången
troligen skulle haft ganska svärt att ens hysa en af-
lägsen aning, skulle önska Muncks närvaro vid besö-
ket hos drottningen; ty, såsom monarken uppriktigt
gaf honom vid handen, hans misstroende kände inga
gränser, m. m. Men den nitiske konungatjena-
ren och gunstlingen lät sig ej häraf afskräckas, utan
han gjorde allt att söka komma den stackars monar-
ken på ljusare tankar, i följd hvaraf det slutligen
blef borsrändt, att drottningen skulle få del af den
glada förändringen i konungens tänkesätt.
Sofia Magdalena anlände samma afton sjövägen
från Ulriksdal till Ekolund. Såväl till hennes egen,
som svitens stora förvåning, giek konungen henne till
mötes ända till hamnen, der han, mot vanan, mot-
tog: henne med en utmärkt vänlighet. t
Munck började straxt derpå sina underhandlingar.
Han gaf följande dagen drottningens hofdam, fröken
Marie. Aurore Uggla, ett för skarpsinne och tystläten-
het utmärkt och med sin herrskarinna intimt förbun-J:
det fruntimmer; del af förhållandet, med anhällan,)
att hon måtte befordra konungens goda afsigt genom
att: derom underrätta drottningen. Fröken Uggla:
medförde samma afton det svar från drottningen, att
hon hade blifvit utomordentligt öfverraskad, men att
hon hade intet skäl att tro på uppriktigheten af sin
) Hamilton säger bestämdt, att hertigen mottog löfte
af konungen, att ingen annan tronföljare skulle på. 1
tänkas till svenska kronan, än af hertigens stam, ls
A