det i denna rigtning. Han kände hvilken revolutior vetenskapsakademien kort förut hade gjort inom sven ska folkbildningen. Han försummade ej att begagne samma medel för väckandet af intresset för konsten. Han inrättade således eller förnyade vitterhetsoch svenska akademien, musikaliska och mälare-akademien. Han införde pris-utdelningar i dessa akademitr, framkallade täflan och täflade sjelf. Han bygde ett storartadt operahus, uppmuntrade en nationell teaterlitteratur, gaf sjelf planer till de stycken, som der skulle spelas; samlade ikring sig eller belönade konstnärer och skalder. Den smak för konst och vitterhet, som väcktes af Gustaf III, utbildade sig allt mer och mer, och undanträngde, som vi redan sett, småningom kärleken och intresset för vetenskaper, så att till slut man i stora läroverks-kommitteen är 1827 öppet vågade förklara, att vetenskapliga studier voro af ett underordnadt värde, att de icke tillhörde den allmänna högre skolan, icke voro ens egentligen bildande och ej kunde göra anspråk på statens understöd, utan borde öfverlemnas ät enskildas omsorg eller på sin höjd endast kunde vänta det af statens godhet 3). Då alltsedan Gustaf III:s tid dessa åsigter om onödigheten af reela vetenskaper (sä framt de ej stå i närmaste samband med den embetsmannabana som ynglingen väljer) och nödvändigheten blott af klassiska studier för en högre bildning varit rådande hos dem, hvilka haft största inflytandet på organisationen af vära läroverk, och dessa derefter blifvit lämpade, så måste småningom en generation hafva vuxit upp, som icke innehar nägot annat än formell eller estetisk bildning, men deremot ett öfvervägande intresse för konst och vitterhet 4). Sådant visar sig nu äfven vara förhållandet. Utan att tala om den bildande konsten, som med rätta njuter allt hägn såväl af regeringen, som af allmänheten, utan att erinra om den allmänna smak för musik, som nu;är hos oss så utbredd, att man allmänt finner fruntimmer äfven i proviaserne och ofta bland handtverksklassen som äro musikaliskt bildade, finna vi i sjelfva verket att ingenting är allmännare hos oss än smaken för skön litteratur, som icke ens stadnar inom sjelfva smaken, utan äfven är i allmän utöfning 5). Utan att räkna vära skalder af första och andra rangen, som alltid komma att gifva glans ät vår litteratur, finnes en otalig mängd af idkare af skaldekonsten i alla sam hällets klasser, från bonden ända upp till den högre funktionären. Sällan förekommer inom det allmänna eller enskilda lifvet någon märklig händelse, äfven i den ringaste småstad, som ej firas med ett skaldestycke. -Iatet bröllop, ingen begrafning, ingen större middag kan firas utan poetiska blommor, hvilka i Sverige motsvara de naturliga blommorne vid festerne i Paris och London. Kcoappast finnes numera nägon ung man hos oss, som efter slutad akademisk bana ej tilltror sig att skrifva ett poem. Vid täflingarne för Svenska akademiens pris inlemnas hvarje är tjogtals poemer. Hvarje jul utkommer en betydlig mängd poetiska kalendrar, uti hvilka visserligen finnas stycken af stor förtjenst, men äfven andra som endast bevisa den betydande plats, som icke blott den poetiska konsten, utan äfven kärleken derför för närvarande intager i svenskarnes bildning. Märkvärdigt är likväl, att den nyare svenska poesien utgöres nästan uteslutande af lyriska stycken, utgjutelser af känslan, ofta utmärkta genom en lysande, under tiden glittrande diktion. Dramatiska och större episka skalde-dikter blifva allt mer och mer sällsynta inom vär vitterhet. Under utbredningen af denna smak för vitterhet i värt land — som tilltog i samma män som det lyckades att göra den satsen allmänt gällande, att det fanns ingen högre bildning utom den formella, och att allt exakt vetande bade egentligen endast värde för handtverkaren, fabrikanten och sjöfararen — uppstod begreppet om en ny verldsåskådning, den poetiska verlåsäskädningen, hvilken alldeles icke hade att göra med den veridsäskådning, som är grundad på den af vetenskapen upptäckta verkligheten, hvilken deremot blef ansedd ovärdig den högre menniskan att studera. Uti den högre verldsäskädningen spelar nemligen konsten samma rol, som naturen i den verkliga, och skönheten i den förra hvad sanningen i den sednare. Den mäste vara bildad af det poetiska snillet, och tillhöra den verld, som skapas af den menskliga inbillnivgskraften. Detta nya postulat i den högre svenska bildningen — geniets rätt att framställa en idealisk eller ätminstone imaginativ verldsäskådniog, alldeles oberoende af den som den vetenskapligt grundlagda verkligbeten erbjuder — synes hafva haft ett stort inflytande på ett vitterhetsslag, som var nästan alldeles obekant hos de gamle, romanen, och gifvit detsamma en betydenhet, som en ren dikt annars icke skulle hafva erhållit. Romanen har inom den svenska allmänheten erhållit en ofantlig utbredning och är utan gensägelse det vitterhetsslag, som nu mest älskas af hela vär bildade klass, ja, snart Bedtränger ända till allmogen, på hvilken de högre klassernes exempel mera verkar än på allmogen i andra länder. Romanen, som för någia decennier sedan nästan alldelesicke var inhemsk i Sverige och hvars första införande hos oss, genom Öfversättningar af Lafontaines romaner, mötte ett temligen allmänt ogillande såsom ett sjukligt och törklemande vitterhetsslag, synes nu hafva intagit det första rummet. icke blott inom svenska vitterheten, utan äfven säsom element af svenska bildningen. Ar 1850 trycktes icke mindre än 985 ark romaner, hvaraf mer än hälften utgjordes at svenska originaler. Utom de som utkomma säsom särskilda verk, utgifvas icke mindre än sex särskilda periodiska samlingar deraf, och dessutom bifogas hvarje större dagblad en följetong, som innehäller nästan endast romaner. Den som häller de tre stora bufvudstadens tidningar, läser säledes tre romaner på en gäng, utom de särskildt tryckta, som spridas tillika. I ofvannämnde periodiska form äga roraanerne rättighet framför all annan litteratur (som genom sin inskränkta publik hindras att begagna en sädan), att kostnadsfritt försändas med posten, och kunna således spridas bäde med större lätthet och säljas till bättre pris än andra skrifter. Utom romanerne på svenska spräket, hvaraf dock en stor del äro öfversättningar, utbredas genom eftertrycken från Brässel oeb Leipzig utländska romaner tillika till en stor mängd. En en gäng köpt roman gär sedan i län från hus till hug, familj till familj, och man finner hvarje sädan skrift med sönderslitna omslag och trasiga ryggar vittna huru mänga läsare de haft och huru ifrigt de blifvit studerade. Vi frukta att ingen nation i verlden läser så mycket romaner, som den svenska. 3) Läåten real-skolan, bekostad af enskilde eller af statens godhet, hafva sitt fält för sig, men tilläten ock att den lärda skolan, som bildar till embetsmannalifvet och statens högre behof, för vara ouppblandad af ett främmande element (neml. realia). De klassiska spräken och de formella vetenskaperne äro de egentligen bildande.. Biskop Winoörds reservation i st. läroverks-kommitteen. sg. 99