mycket vackrare skapnad an qvinnorna; de
äro i allmänhet af en ordinär kroppsstorlek,
med stora och grofva proportioner; hafva ett
behagligt väsende och ett elegant sätt att föra
sig an, äro uti sina yngre år uppfostrade till
språkkunskap, resor och kroppsöfningar pas-
sande för denna ålder, samt uti mognare år
egnade åt stats- och krigsangelägenheter. In-
tet är mera vanligt än att höra en svensk äd-
ling tala med lätthet fem eller gex språk, när
han återkommer från utlandet. Han blir van-
ligen utnämnd till assessor uti något af kolle-
glerna, hvarest han genom mycken flit snart
blir hemmastadd med göromålen uti detta
verk. Ifrån detta. kollegium flyttas han till
ett annat, och sedan han sålunda inom få år
har genomgått dem alla, är han väl kunnig
uti alla handelns, krigets och statens angelä-
genheter, till både lands och sjös. De äro
till större delen af ett stolt lynne, sättande
stort värde på sin börd, familj och slägtför-
hållanden, stora föraktare af de lägre klasser-
na, tyckande om att visa sig med en talrik
svit, lefvande öfver sina tillgångar, dåliga be-
talare, längtande efter krig, helst de deraf äro
mycket mera i stånd att vinna än förlora, och
emedan de städse hysa hoppet att genom detta
yrke åter upphjelpa sina sjunkande lefnadsvil-
kor, hvilka aftaga och förtära sig sjelfva ge-
nom fredens lyx. De hafva ingen den min-
sta aktning för prest-, skrifvare- eiler köp-
mans-yrkena, icke heller skulle de tillåta sina
barn att ingå uti något af dem, äfven med de
mest fördelaktiga vilkor, utan vilja hellre lef-
va af en skral måltid, kryddad med höga in-
billningar om ädel börd, än uti det rikaste
öfverflöd gjordt vämjeligt eller osmakligt ge-
nom de läga orh förnedrande medel hvarige-
nom det blifvit förvärfvadt; ja, till och med
sådana prester, skrifvare eller köpmän, som
genom sin egen industri hafva samlat sig för-
mögenhet, hafva knappt kommit i besittning
deraf förrän de göra allt för att blifva adels-
män; och när de en gång kommit derhän,
blitva de stolta och lata, och bortslösande i
fåfänga hvad de med svett och möda för-
värfvat, blifva de fattiga adelsmän i stället för
rika ofrälse. Och detta torde vara en af or-
sakerna till fattigdomen bland en del af den
lägre adeln. En annan orsak torde härflyta
från den ordning som iakttages vid öfvergå-
endet af föräldrarnes egendomar till barnen.
Ty så länge föräldrarne äro i lifvet gifva de
sällan hvarken hemgift eller tast egendom till
något af sina barn (med undantag af några få
bland den högsta adeln); men vid antingen
fadrens eller modrens död, går hälften af egen-
domen till den öfverlefvande maken, och den
andra hälften delas lika mellan alla barnen,
hvilka vidare vid den nämnda makens död
få den återstående hälften äfvenså lika delad
sinsemellan. På detta sätt, der många barn
finnas, blir en stor egendom sönderstyckad
uti mänga små delar, hvilka ytterligare delas
uti många mindre delar, då dessa barn sjelfve
hafva barn; och dessa adelsmän (hvilka be-
hålla alla hederstitlar som tillhöra deras fa-
milj) blifvande sålunda mycket utarmade, råka
uti stor fattigdom i allting, utom i högmod
och ett tomt prat om deras ädla börd.
Deras qvinnor äro jemväl stora till växten,
med en tillgjord blygsamhet och en blyghet
som gränsar till ohöflighet, af ett trögt, kallt
och overksamt lynne, samt så långsamma i
sin gäng och i sina rörelser, så feta och tun-
sa, att de synas vara öfverlastade af sin egen
xroppstyngd. De adliga fruntimren anses vara
kyska och dygdiga, och kanhända i följd
häraf stolta och högdragna; och i sanning uti
deras förnäma värdighet och spotska sätt att
föra sig an emot underordnade personer likna
de så fullkomligt sina män, att adeln i detta
land öfverhufvud taget torde icke olämpligt
kallas Nordens Spanjorer. De befatta sig icke
med några göromål, ej heller med politiska
intriger, trifvas väl tillsammans, äro icke sär-
deles skickliga hushållsfruar, låta andra ar-
beta för sig, tycka icke om mödor och be-
svärligheter, och synas lefva uti en viss in-
bundenhet, som om de blott vore skapade för
sina männer och sig sjelfva. Det är visserli-
gen sannt, att på de sednare åren några unga
resande, hvilka vid sin återkomst hem ännu
nade någon fransk rörlighet qvar i sina leder,
hafva förmått sina fruar härstädes att väcka
app sina lifsandar, och bjuda till att efter-
härma de franska damernas utseende och lif-
liga raskhet; men oaktadt de försökt sig här-
atinnan, lyckas de dock så föga uti detta fö-
retag, att man lätt förnimmer huru nordens
jernkalla orörlighet är städse öfvervägande hos
dem, samt att deras oviga kroppar aldrig
kunna hinna till den lika mycket uttvingade
som eftersträfvade rörligheten; utan mycken
svett och möda samt oupphörliga ansträng-
ningar.
Hvad deras borgare beträffar, hafva de van-
ligen en ganska ringa förmögenhet, men göra
allt sitt till för att synas rika, hvilket de vilja
visa för verlden på två sätt, det ena genom
att vara väl klädde, och det andra genom att
bygga vackra hus. En främling skulle vänta
sig att finna allting motsvarande detta lof-
vande yttre; men skulle han öfverraska nå-
gon af dem vid en mältid, skulle han finna,
att borgaren hade stulit från sin mage för att
dermed kläda sin rygg, samt att han bättre
sörjt för fastheten af sin byggnad än för sin
sropps bestånd. Deras vanliga spis är gröt
och salt fisk, samt en slags grumlig dryck,
hvilken är så tjock och bastant, att den synes
vara gjord lika mycket för att tillfredsställa
hbungren som att släcka törsten. Orsakerna
till deras fattigdom torde vara följande; 1)
deras brist på handel; 2) deras oförmåga att
väl sköta det lilla som de hafva; 3) deras
beständiga handlande på kredit, hvilket de
måste göra af brist på kapital; och i samma
mån de hörigenom alltid hållas uppe i rörel-
sen, i samma mån förblifva de alltid fattiga,
följd af den höga ränta de hafva att be-
ala; 4) deras fåfänga utgifter vid bröllop,
barndop och begrafningar, hvilka äro så an-
senliga, att om de ofta inträffa för en välmå-
nde familj, blir densamma deraf mycket ut-
armad. Och detta är orsaken hvarföre de