ända till 100 francs. 1843 mäste det ärliga tillskot-
tet af 468,420 francs, i stället för att upphöra, ökas
till 680,009 francs, och frän 1846 till 1848 har sta-
ten nödgats ännu ytterligare komma anstalten till
bjelp med betydliga exira anslag. Oaktadt dessa
otaniliga uppoffringar ä statens sida, har sällskapet
belastat sig med en skuld af 17 millioner francs, och
blifvit nödsakadt att till borgenärernas förnöjande af-
stå eller ätminstone förskrifva en del af sina fasta
egendomar, hvilkas totalvärde för öfrigt icke öfyer-
stiger 4,220,000 francs, Nägra fördelar har man
visserligen vunuit genom des:a oerhörda uppoftringar;
landet har blifvit befriadt från en del hjelpbehöfrande
tiggare, som skulle hafva kostat det ännu mer. Det
Hoornska fattighuset hade på ett är kostat 316 francs
personen, eller ina!les 241,858 francs. Fattigkoloni-
erna hafva dessutom mycke: medverkat till utrödjande
af Hittebarnshuset i Amsterdam, hyilket mycket bidra-
git till u:sättande af barn, sä att staden slutligen mä-
ste ärligen betala minst 800,000 franc.
Ändtligen mäste dertill läggas att omkring 3000
hektarer öte jord blifvit förvandlade i bördiga lände-
rier. Men icke destomindre mäste enhvar, som vill
dömma fördomsfritt, tillstå att fattigkolonieraas an-
läggaing är ect förfeladt företag. Detta läter sig icke
vidare bastridas, sedan brr Lurieu och Romanad bevi
sat, att i medeltal arbetar en inbyggare i en af tvångs-
kolonierna, hvari öfverhufvud innehållas trefjerdedelar
af hela antalet koloniserade fattiga, endast f emtonde-
delen af hvad en god arbetare vanligen åstadkommer.
Detta arbete påminner om arbetet i de beryktadena-
tionalver. stälerna i Paris under vären 18148. I de
tria kolonierna har det lyczats föga bättre. Wateren,
denaa koloni, som skulie vara en mönsterskola för
landtoraket, upptyller lika litet sitt ändamal. Två
tredjedelar af eleverna öfvergifva landtbruksarbetet så
soart de väl kommit lösa derifrän.
Hvilka orsaker måste man då tillskrifva misslyckan-
det af ett företag, som utgått från så dugliga och in-
sigtsrika män? Denna fråga är gruodtigt, klart och
Örvertygande bessarad i hrr Luriews och Romands
ofvan omförm ilda arbete. Utom alla andra fel, .f
hrilka valgörenhetssällskapets organisation och för-
vaäitning lider, bar den förvänaade bristen på ena
sträng kontroll öfver de i fattigkolonierna upptagne
personer säkerligea mycket bidragit till det så väl-
menade företagets misslyckande. Men hufsudorsaken,
som nödvändigt Må te medföra ett sådant misslyckan-
de, ligger djupare. Den bestär deri, att redan pla-
nen för denna inarättning stär i strid med dea sedliga
verldsordniogen3 lagar, hvilka man alltid och öfver-
allt mäste folja, der det är fr:gan om att styra och
lycklipgöra menniskor, så framt man ej vill se sig
bestraffad geaom ett förr etler sedaarg wued nödvän-
dighet intraffande misslyckande. :
Bland dessa lagar, hvilka äro lika biadande för en
hvar, som vill organisera, styra och lyckliggöra ett
menskligt samhälle, som för murarena eller timmner-
manaen tyngdpuoktens lag, äro följade tyenne
att anföra såsom de vigtigaste: först av menniskan,
som företrädesvis är en samhällig varelse, behöfser
familjebanden, för at: lefva och förblifsva i ett natur-
mässigt tillstand, ty endast i familjen fianer han un-
derstöd, tröst och krafter; för det andra, att menni-
skan, på samma ging hoa är dea mest samhbälliga af
alla varelser, äfvea är dea mest ,persoaliga: persona
ligheten — i fall vi skulle ej aildeie; fråskånna lef-
vande väsenden, som stå lägre än menniskan, denaa
egenskap — är hos ing2a af dessa varelser så måk-
tig, så härdnackad och envis som hos menniskan.
Personlighetena har sin syaliga uppenbarelse i egendo-
men, sitt egeotliga väsende i friheten, sia owilkor-
liga bekräftelse i ansvarigheten, Fråoatag menniskan
eganderätten, så telas henne bavekelsegrunden till de!
festa af henaes handlingar, och persoaligheten um-
bär det ywre föremål, som erfordras för dess fram-
trådaade; undertryck hos henae den fria viljan, så är
hennes p2rsonlighet tillintetgjord; tag ifrän henne an-
svarigheien eller tillräkneiigheten. så har persoalighe-
ten pp samma gäng förlorat sin drifkraft och sina
tygel.
Om man vill organisera samfund, som skola hafsa
en varaktig trefnad, sä måste det inom dem ej felas
menniskan tillfälle att lefva såsom familjemsdlem,
oc2 vidare måste de inrättas så, att inom dem en-
hvar här möjlighet och utsigt att förvärfva och be-
sitta egendom, att hvar och en känaner sig ansvarig i
afseende pi sitt öde, och att deana ansvarighet äg-
gar enhvar utt vara god och handla rätt, och att
äadtligen utrymmeg le.naas honom att bruka sin fria
vilja.
I de bolläadska fattigkolon:erna har man ej upp-
fyllt dessa oundgängliga fordringar. General Van der
Bosch har icke betaakt att de sociala inrättningar, i
hvilga han lefde sig in på Java, icke mer- motsvara
det europeiska samhällets mera framskridna utveck-
ling, Pa Java är jorden och marken suveränens egen-
dom. - Regeriagens läaderier hafva blifvit fördelade
mellan kommunerna och gsaom dessa förpaktade till
Javangserne; men dessa kuana aldrig blifva verkliga
egare. Biott i sällsynta fall afträder regeringen sin
egaaderätt till enskilda, hvilka då träda i henones
ställaing och blifva herrar öfver landet och menni-
skorna. Dessa feodala förhällanden hafsa tjenat ge-
neral Van der Bosch och Nederläadska vålgörenhets-
sällskapet till förebild vid inrättningen af de holländ-
ska fattigkolonieroa. För att hindra en alltför stor
folkökning — hvilken här mäste anses för en olycka —
heter det i Luriews och Romands ofvannämnde ar-
bete, har man strängt afsändrat köaen från hvaran-
dra och belagt det otillåtna umgänget med ännu strän-
gare straff än på Jaza; d. v. s. att man lagt famil
jens upphäfvande till grund för den holländska koloai-
iorättningen,. Det kan hafva sina svärigheter att
lösa problemet annorledes; men det är och förblir en
ovederlägglig sanning, att dessa kolonier hvila på
anti-sociala grunder. -Doraf, siga ofvannämde för-
fattare, detta ohyggliga sedeförderf, som-aktaing för
anständigheten förbjuder oss att skildra.n
Huru det förhåller sig med ansvarigheten i dessa
TFattigkolonier kan inhemtas af följande skildring:
Med få undantag äro kolonieraas inbyggare i till-
gtändet af slafrvar, som äro bundaa vid torfvan och
beröfvade all möjlighet att förvärfva egendom. Man
kag ej ena gång säga att deras arbete betalas med
boningen, kläderna och födan som man gifver dem,!
alldenstund sällskapet utan afseende på deras arbete:
förbundit sig att gifva dem dessa förmåner, och i af-
seende på sina biförtjensier den goda arbetaren är!
föga bättre lottad äa dagdrifvaren. Alltså beröfvas
den som inträder i dessa kolonier icke blott sin bor-
gerliga frihet utan äfsen sin m2askliga ansvarighet,
Oca till oca med i de kolonier, som kallazs fria, ll
upphör, i följd af omj5jlighetea att förvärfva egendom, Il
faniljen att vara hvad dea bör och kan vara; de hög-
sta dygder, de verksamnaste makter, d2 ädlaste be-l!
1mödanden, som i familjen hafva sitt saana hem, må-h
sta småningom utdö nir de förlora sitt innehåll och :!
gia betydelse; omsorgen för morgondagen, beredyil-!
il
H
1
lig2taå att spara för ögonblicket, för att skaffi sig
en bit:re framtid, fidaraas och mödraraes kärleks-
falla sparsamhet för sina barn och barobarno, kårie-
k2a till den från fåleroa ärfda eller geaom eget ar-
bate förvärrade jrddäcken: — dessa och andra fa-l!l
mi!jelifrets salig, makter måste försvinaa, så snart!c
m ijligheten har upphört att förvärfra egendom. S
Goaom den olikt framgång fattigkolonieras haftl
på olika grader afderas utveckting, får de nämnde för- 1
fattarnes om ljm2 den mast afgjorda bekräftelse. Dat 1
gånsta rasaltstet hafva tvångskolonierna hafs,ihvilxa!g
faniljolifvet uppdört halt oca hället och asssarighe-t
t:a till stirsta delen. Något bättre är det mel d2
fria koloaierna, hvilka vål sakna eganaderättea helt!
oc hället, mea dock iek2 alldeles um) ira familjelifvet.
Ea jenförelsavis tillfredsställando framgång visa dos
tjugatem farmeroa, hvilkas ianebafsara hatya familj,
egendom — ebura ännu iagen friegendom — och ansva-!d
rigaet. Do schwoiziska asylerna, som upptaga våralösa e
4. äg AS pr
a ER RT REA
I
I
I
0 FE AN FE JR