ända till 100 francs. 1843 mäste det ärliga tillskottet af 468,420 francs, i stället för att upphöra, ökas till 680,009 francs, och frän 1846 till 1848 har staten nödgats ännu ytterligare komma anstalten till bjelp med betydliga exira anslag. Oaktadt dessa otaniliga uppoffringar ä statens sida, har sällskapet belastat sig med en skuld af 17 millioner francs, och blifvit nödsakadt att till borgenärernas förnöjande afstå eller ätminstone förskrifva en del af sina fasta egendomar, hvilkas totalvärde för öfrigt icke öfyerstiger 4,220,000 francs, Nägra fördelar har man visserligen vunuit genom des:a oerhörda uppoftringar; landet har blifvit befriadt från en del hjelpbehöfrande tiggare, som skulle hafva kostat det ännu mer. Det Hoornska fattighuset hade på ett är kostat 316 francs personen, eller ina!les 241,858 francs. Fattigkolonierna hafva dessutom mycke: medverkat till utrödjande af Hittebarnshuset i Amsterdam, hyilket mycket bidragit till u:sättande af barn, sä att staden slutligen mäste ärligen betala minst 800,000 franc. Ändtligen mäste dertill läggas att omkring 3000 hektarer öte jord blifvit förvandlade i bördiga länderier. Men icke destomindre mäste enhvar, som vill dömma fördomsfritt, tillstå att fattigkolonieraas anläggaing är ect förfeladt företag. Detta läter sig icke vidare bastridas, sedan brr Lurieu och Romanad bevi sat, att i medeltal arbetar en inbyggare i en af tvångskolonierna, hvari öfverhufvud innehållas trefjerdedelar af hela antalet koloniserade fattiga, endast f emtondedelen af hvad en god arbetare vanligen åstadkommer. Detta arbete påminner om arbetet i de beryktadenationalver. stälerna i Paris under vären 18148. I de tria kolonierna har det lyczats föga bättre. Wateren, denaa koloni, som skulie vara en mönsterskola för landtoraket, upptyller lika litet sitt ändamal. Två tredjedelar af eleverna öfvergifva landtbruksarbetet så soart de väl kommit lösa derifrän. Hvilka orsaker måste man då tillskrifva misslyckandet af ett företag, som utgått från så dugliga och insigtsrika män? Denna fråga är gruodtigt, klart och Örvertygande bessarad i hrr Luriews och Romands ofvan omförm ilda arbete. Utom alla andra fel, .f hrilka valgörenhetssällskapets organisation och förvaäitning lider, bar den förvänaade bristen på ena sträng kontroll öfver de i fattigkolonierna upptagne personer säkerligea mycket bidragit till det så välmenade företagets misslyckande. Men hufsudorsaken, som nödvändigt Må te medföra ett sådant misslyckande, ligger djupare. Den bestär deri, att redan planen för denna inarättning stär i strid med dea sedliga verldsordniogen3 lagar, hvilka man alltid och öfverallt mäste folja, der det är fr:gan om att styra och lycklipgöra menniskor, så framt man ej vill se sig bestraffad geaom ett förr etler sedaarg wued nödvändighet intraffande misslyckande. : Bland dessa lagar, hvilka äro lika biadande för en hvar, som vill organisera, styra och lyckliggöra ett menskligt samhälle, som för murarena eller timmnermanaen tyngdpuoktens lag, äro följade tyenne att anföra såsom de vigtigaste: först av menniskan, som företrädesvis är en samhällig varelse, behöfser familjebanden, för at: lefva och förblifsva i ett naturmässigt tillstand, ty endast i familjen fianer han understöd, tröst och krafter; för det andra, att menniskan, på samma ging hoa är dea mest samhbälliga af alla varelser, äfvea är dea mest ,persoaliga: persona ligheten — i fall vi skulle ej aildeie; fråskånna lefvande väsenden, som stå lägre än menniskan, denaa egenskap — är hos ing2a af dessa varelser så måktig, så härdnackad och envis som hos menniskan. Personlighetena har sin syaliga uppenbarelse i egendomen, sitt egeotliga väsende i friheten, sia owilkorliga bekräftelse i ansvarigheten, Fråoatag menniskan eganderätten, så telas henne bavekelsegrunden till de! festa af henaes handlingar, och persoaligheten umbär det ywre föremål, som erfordras för dess framtrådaade; undertryck hos henae den fria viljan, så är hennes p2rsonlighet tillintetgjord; tag ifrän henne ansvarigheien eller tillräkneiigheten. så har persoaligheten pp samma gäng förlorat sin drifkraft och sina tygel. Om man vill organisera samfund, som skola hafsa en varaktig trefnad, sä måste det inom dem ej felas menniskan tillfälle att lefva såsom familjemsdlem, oc2 vidare måste de inrättas så, att inom dem enhvar här möjlighet och utsigt att förvärfva och besitta egendom, att hvar och en känaner sig ansvarig i afseende pi sitt öde, och att deana ansvarighet äggar enhvar utt vara god och handla rätt, och att äadtligen utrymmeg le.naas honom att bruka sin fria vilja. I de bolläadska fattigkolon:erna har man ej uppfyllt dessa oundgängliga fordringar. General Van der Bosch har icke betaakt att de sociala inrättningar, i hvilga han lefde sig in på Java, icke mermotsvara det europeiska samhällets mera framskridna utveckling, Pa Java är jorden och marken suveränens egendom. Regeriagens läaderier hafva blifvit fördelade mellan kommunerna och gsaom dessa förpaktade till Javangserne; men dessa kuana aldrig blifva verkliga egare. Biott i sällsynta fall afträder regeringen sin egaaderätt till enskilda, hvilka då träda i henones ställaing och blifva herrar öfver landet och menniskorna. Dessa feodala förhällanden hafsa tjenat general Van der Bosch och Nederläadska vålgörenhetssällskapet till förebild vid inrättningen af de holländska fattigkolonieroa. För att hindra en alltför stor folkökning — hvilken här mäste anses för en olycka — heter det i Luriews och Romands ofvannämnde arbete, har man strängt afsändrat köaen från hvarandra och belagt det otillåtna umgänget med ännu strängare straff än på Jaza; d. v. s. att man lagt famil jens upphäfvande till grund för den holländska koloaiiorättningen,. Det kan hafva sina svärigheter att lösa problemet annorledes; men det är och förblir en ovederlägglig sanning, att dessa kolonier hvila på anti-sociala grunder. -Doraf, siga ofvannämde författare, detta ohyggliga sedeförderf, som-aktaing för anständigheten förbjuder oss att skildra.n Huru det förhåller sig med ansvarigheten i dessa TFattigkolonier kan inhemtas af följande skildring: Med få undantag äro kolonieraas inbyggare i tillgtändet af slafrvar, som äro bundaa vid torfvan och beröfvade all möjlighet att förvärfva egendom. Man kag ej ena gång säga att deras arbete betalas med boningen, kläderna och födan som man gifver dem,! alldenstund sällskapet utan afseende på deras arbete: förbundit sig att gifva dem dessa förmåner, och i afseende på sina biförtjensier den goda arbetaren är! föga bättre lottad äa dagdrifvaren. Alltså beröfvas den som inträder i dessa kolonier icke blott sin borgerliga frihet utan äfsen sin m2askliga ansvarighet, Oca till oca med i de kolonier, som kallazs fria, ll upphör, i följd af omj5jlighetea att förvärfva egendom, Il faniljen att vara hvad dea bör och kan vara; de högsta dygder, de verksamnaste makter, d2 ädlaste be-l! 1mödanden, som i familjen hafva sitt saana hem, må-h sta småningom utdö nir de förlora sitt innehåll och :! gia betydelse; omsorgen för morgondagen, beredyil-! il H 1 lig2taå att spara för ögonblicket, för att skaffi sig en bit:re framtid, fidaraas och mödraraes kärleksfalla sparsamhet för sina barn och barobarno, kåriek2a till den från fåleroa ärfda eller geaom eget arbate förvärrade jrddäcken: — dessa och andra fa-l!l mi!jelifrets salig, makter måste försvinaa, så snart!c m ijligheten har upphört att förvärfra egendom. S Goaom den olikt framgång fattigkolonieras haftl på olika grader afderas utveckting, får de nämnde för1 fattarnes om ljm2 den mast afgjorda bekräftelse. Dat 1 gånsta rasaltstet hafva tvångskolonierna hafs,ihvilxa!g faniljolifvet uppdört halt oca hället och asssarighe-t t:a till stirsta delen. Något bättre är det mel d2 fria koloaierna, hvilka vål sakna eganaderättea helt! oc hället, mea dock iek2 alldeles um) ira familjelifvet. Ea jenförelsavis tillfredsställando framgång visa dos tjugatem farmeroa, hvilkas ianebafsara hatya familj, egendom — ebura ännu iagen friegendom — och ansva-!d rigaet. Do schwoiziska asylerna, som upptaga våralösa e 4. äg AS pr a ER RT REA I I I 0 FE AN FE JR