Skulle icke Atanima lärt att bättre förstå min ömhet? Det är då med denna ni vill döda migl! Lugna dig, mitt barn!s sade grefvinnan, som icke förmådde skapa sig en enda redig mening af allt hvad Atanima sade. Din lifliga inbildning är retad och skapar bilder, som plåga dig. Nej! Men mitt brott, min ånger plågar mig !s Och nu bekände Atanima allt hvad hon, förledd af Heinzes falska råd, företagit mot grefvinnan. Nu, då hon af Nathanaels egen bekännelse var öfvertygad om att han aldrig hvarken älskat grefvinnan eller skulle komma att älska henne sjelf, fann hon icke något hinder att bryta den tystnad som Heinze ålagt hennes vidskeplighet. Grefvinnan ryste vid Atanimas bekännelser, men hon var för ädel, för finkänslig att betunga den arma, ångerfulla flickan med nägra förebråelser; tyertom antog hon i hennes ungdom, oerfarenhet och naturliga lättro, ursäkter, hvarmed hon sökte tillfredsställa henne i hennes egna ögon. Slutligen frågade hon Atanima efter brefvet, som hon sagt sig hafva mottagit af Heinze. Det har jag bortkastat, då jag förstod att han endast ville bedraga min lättrohet. 3pHvem vet emellertid hvad detta bref. kunde innehålla och hvilka följder dess missbruk i en främmande hand kan medföra? Var lugn, min grefvinna! Ni ser det här; och det beror af er att afgöra dess öde, sade Nathanael och öfverräckte biljetten till henne. Hon betraktade den. I sigillet föreställdes er afskjuten pil. Utanskriften lydde: 4 Vousa. Det syntes deraf att biljetten var ernad att lemnas egarinnan sjelf i hand, hvilket Åtanimas uppdrag också tycktes bevisa. Grefvinnan lemnade rummet. Efter några minuters förlopp hörde Natha