Skulle icke Atanima lärt att bättre förstå
min ömhet?
Det är då med denna ni vill döda migl!
Lugna dig, mitt barn!s sade grefvinnan,
som icke förmådde skapa sig en enda redig
mening af allt hvad Atanima sade. Din lif-
liga inbildning är retad och skapar bilder, som
plåga dig.
Nej! Men mitt brott, min ånger plågar
mig !s Och nu bekände Atanima allt hvad hon,
förledd af Heinzes falska råd, företagit mot
grefvinnan. Nu, då hon af Nathanaels egen
bekännelse var öfvertygad om att han aldrig
hvarken älskat grefvinnan eller skulle komma
att älska henne sjelf, fann hon icke något
hinder att bryta den tystnad som Heinze ålagt
hennes vidskeplighet.
Grefvinnan ryste vid Atanimas bekännelser,
men hon var för ädel, för finkänslig att be-
tunga den arma, ångerfulla flickan med nägra
förebråelser; tyertom antog hon i hennes ung-
dom, oerfarenhet och naturliga lättro, ursäk-
ter, hvarmed hon sökte tillfredsställa henne i
hennes egna ögon.
Slutligen frågade hon Atanima efter bref-
vet, som hon sagt sig hafva mottagit af Heinze.
Det har jag bortkastat, då jag förstod att
han endast ville bedraga min lättrohet.
3pHvem vet emellertid hvad detta bref. kunde
innehålla och hvilka följder dess missbruk i
en främmande hand kan medföra?
Var lugn, min grefvinna! Ni ser det här;
och det beror af er att afgöra dess öde, sade
Nathanael och öfverräckte biljetten till henne.
Hon betraktade den. I sigillet föreställdes
er afskjuten pil. Utanskriften lydde: 4 Vousa.
Det syntes deraf att biljetten var ernad att
lemnas egarinnan sjelf i hand, hvilket Åtani-
mas uppdrag också tycktes bevisa.
Grefvinnan lemnade rummet.
Efter några minuters förlopp hörde Natha-