gas till lifegenskap, oaktadt aristokratien gjort
hvad den förmått, för att förse vår folkfri-
hetshistoriå äfven med denna prydnad.
En annan omständighet, som i förevarande
ämne ej heller bör förbises, är att nationen,
ehuru den är begåfvad med ett ovanligt tåla-
mod, likväl vid särskilda tillfällen visat ut-
märkta prof på kraft emot tyranniet. Detta har
också gjort att svenska nationen ej någonsin
fallit så djupt under enväldet som åtskilliga
andra nationer, men om man håller sig till
historien och den urgamla frihetens anor, skall
man dock finna att det varit mindre folket
än aristokratien som innehaft makten och att
det således hufvudsakligen är aristokratien som
kan skryta med dessa anor.
Derföre är det också helt naturligt att de
som nu vilja försvara aristokratiens och dess
frändes, byråkratiens, anspråk på öfvervälde,
gerna vilja hålla sig till den urgamla friheten.
sådan de uppfatta den, med ständsväsen, pri-
vilegier, m. m. i den vägen; hvaremot de
ogilla den nyare folkfriheten, den som söker
alt upphäfva ståndsväsendet, privilegierna samt
alla andra med vår tids civilisation allt mera
oförenliga gränsskillnader mellan folket.
Att de stora principerna från 1789 samt de
derefter timade statshvälfningarne och sam-
hällstvisterna vicke föranledt den ringaste rubb-
ning i svenska folkfriheten är en så orimlig
åsigt, att den just ej påkallar någon tillrätta-
visning. -
Om dessa stora händelser icke inträffat,
månne Sverige förlorat Finland och kommit i
den svåra belägenheten att hafva sin farliga-
ste fiende ständigt inpå lifvet? Skulle 1809
års revolution, som befriade nationen från en
despotisk styrelse och åter tände en gnista af
folkfrihet, hafva inträffat, äfven om franska re-
volutionen och de den efterföljande hvälfnin-
garne aldrig egt rum? Men i den konserva-
tive skribentens ögon har kanskel icke heller
1809 års revolution gjort den ringaste rubb-
ning i den svenska folkfrihetenn.
Var det så helt och hållet oberoende af de
politiska rörelserna i Europa som Sveriges
regering år 1848 gjorde försök med att fram-
lägga ett representationsförslag, byggdt på
den samfäldta valprincipen, och är det obe-
roende af de sedermera inträffade förhållan-
derna inom vår verldsdel, som regeringen
upphört att vidare visa intresse för berörde
valprincip?
Har den svenska konungamakten icke un-
der särskilda tidsperioder visat mycken be-
nägenhet att, till efterföljd af utländska mo-
narkers tillgöranden mot sina folk, äfven här
utvidga konungamakten på den urgamla folk-
frihetens bekostnad, och har sådant icke äfven
stundom krönts med en för riket, enligt hvad
sedermera visat sig, ganska olycklig framgång?
Kan man således, antingen man då tänker
sig äldre eller nyare tider, säga att vår folk-
frihet i-sjelfva verket njutit den lyckan att
förblifva ostörd af verldshändelserna och ut-
veckla sig på sin egen bana?
Våra läsare förundra sig kanske öfver att
vi sysselsätta oss med dessa konser vativt-
reformerande fantasier, men förhållandet är
att personer, som eljest äro hvarken kort-
synte eller tanklöse frihetsfiender,, lägga myc-
ken vigt på att dylika på fri hand uppgjorda
historiska anepelnivgar på vår urgawla fri-
het skola spridas bland folket, för att derige-!
nom insöfva det i den lugna och Jjufva före-
ställningen, alt det för ingen del behöfver att
tänka på utbildandet af sin frihet, emedan den!
är så urgammal och af så helt och hållet egen
beskaftenhet, att om hela Europa skulle hem-:
falla åt despotism och barbari, skall icke den
ringaste rubbning deraf uppstå för denna ur-
gamla frihet. En sådan säkerhetssömn är)
dock alltför farlig, för aft vi ei skulle söka
värde på den svenska frihetens urgamla anor,
så finna vi dem för ingen del göra tillfyllest
för att betrygga den folkfrihet, som utgör fö-
remålet för -den nyare civilisationens sträf-
vanden.
Att vi för öfrigt icke äro så helt och hål-
let isolerade från de europeiska hvälfningarne,
faller temligen klart i ögonen på hvar och en
som aktgifvit på den inverkan som förnum-
mits just hos våra konservativa, i följd af de-:
ras utländske själafränders de sista åren så väll
lyckade arbeton i ord, penna och framför allt
med svärd.
PAS
— Ryska planer på grekiska ironen. Ut-
ländska tidningar ha nyligen omtalat, att i
Athea hyser man den öfvertygelsen, att Ryss-
land, som eljest icke vill låta påskina något
synnerligt deltagande för rörelse-elementerna
inom de europeiska samhällena, likväl icke
skall vara främmande för de religiösa rörel-
serna i Grekland, aldraminst i en tidpunkt,
då man är sysselsatt med reglerandet af tron-
följden i detta land. Ehurnväl bäjerske prin-
sen Adalbert åtföljer konung Otto till Grek-
land, fort:ar man att tala om ryska kejsarens
andre son, prins Constantin, såsom en för-
modad efterträdare efter konung Otto. Äfven!
uppgifves, att denna plan lemnat ett af huf-
vudvilkoren för det understöd, som ryska ar-
måerna gåfvo kejsaren af Österrike i det un-
gerska kriget.
— Portugisiske charge daffairen vid hofven
i Stockholm och Köpenhamn, hr Soarez de
Leal, lär, enl. S. T., vara utsedd till minister
i Wien.
— Bland utmärkte resande, som för närva-
rande uppehålla sig i hufvudstaden, är äfven
den berömde agronomen grefve Gersdorf från
Nachsen. , ;
ERE EEE, ST SNR H er ON LP