gas till lifegenskap, oaktadt aristokratien gjort hvad den förmått, för att förse vår folkfrihetshistoriå äfven med denna prydnad. En annan omständighet, som i förevarande ämne ej heller bör förbises, är att nationen, ehuru den är begåfvad med ett ovanligt tålamod, likväl vid särskilda tillfällen visat utmärkta prof på kraft emot tyranniet. Detta har också gjort att svenska nationen ej någonsin fallit så djupt under enväldet som åtskilliga andra nationer, men om man håller sig till historien och den urgamla frihetens anor, skall man dock finna att det varit mindre folket än aristokratien som innehaft makten och att det således hufvudsakligen är aristokratien som kan skryta med dessa anor. Derföre är det också helt naturligt att de som nu vilja försvara aristokratiens och dess frändes, byråkratiens, anspråk på öfvervälde, gerna vilja hålla sig till den urgamla friheten. sådan de uppfatta den, med ständsväsen, privilegier, m. m. i den vägen; hvaremot de ogilla den nyare folkfriheten, den som söker alt upphäfva ståndsväsendet, privilegierna samt alla andra med vår tids civilisation allt mera oförenliga gränsskillnader mellan folket. Att de stora principerna från 1789 samt de derefter timade statshvälfningarne och samhällstvisterna vicke föranledt den ringaste rubbning i svenska folkfriheten är en så orimlig åsigt, att den just ej påkallar någon tillrättavisning. Om dessa stora händelser icke inträffat, månne Sverige förlorat Finland och kommit i den svåra belägenheten att hafva sin farligaste fiende ständigt inpå lifvet? Skulle 1809 års revolution, som befriade nationen från en despotisk styrelse och åter tände en gnista af folkfrihet, hafva inträffat, äfven om franska revolutionen och de den efterföljande hvälfningarne aldrig egt rum? Men i den konservative skribentens ögon har kanskel icke heller 1809 års revolution gjort den ringaste rubbning i den svenska folkfrihetenn. Var det så helt och hållet oberoende af de politiska rörelserna i Europa som Sveriges regering år 1848 gjorde försök med att framlägga ett representationsförslag, byggdt på den samfäldta valprincipen, och är det oberoende af de sedermera inträffade förhållanderna inom vår verldsdel, som regeringen upphört att vidare visa intresse för berörde valprincip? Har den svenska konungamakten icke under särskilda tidsperioder visat mycken benägenhet att, till efterföljd af utländska monarkers tillgöranden mot sina folk, äfven här utvidga konungamakten på den urgamla folkfrihetens bekostnad, och har sådant icke äfven stundom krönts med en för riket, enligt hvad sedermera visat sig, ganska olycklig framgång? Kan man således, antingen man då tänker sig äldre eller nyare tider, säga att vår folkfrihet i-sjelfva verket njutit den lyckan att förblifva ostörd af verldshändelserna och utveckla sig på sin egen bana? Våra läsare förundra sig kanske öfver att vi sysselsätta oss med dessa konser vativtreformerande fantasier, men förhållandet är att personer, som eljest äro hvarken kortsynte eller tanklöse frihetsfiender,, lägga mycken vigt på att dylika på fri hand uppgjorda historiska anepelnivgar på vår urgawla frihet skola spridas bland folket, för att derige-! nom insöfva det i den lugna och Jjufva föreställningen, alt det för ingen del behöfver att tänka på utbildandet af sin frihet, emedan den! är så urgammal och af så helt och hållet egen beskaftenhet, att om hela Europa skulle hem-: falla åt despotism och barbari, skall icke den ringaste rubbning deraf uppstå för denna urgamla frihet. En sådan säkerhetssömn är) dock alltför farlig, för aft vi ei skulle söka värde på den svenska frihetens urgamla anor, så finna vi dem för ingen del göra tillfyllest för att betrygga den folkfrihet, som utgör föremålet för -den nyare civilisationens sträfvanden. Att vi för öfrigt icke äro så helt och hållet isolerade från de europeiska hvälfningarne, faller temligen klart i ögonen på hvar och en som aktgifvit på den inverkan som förnummits just hos våra konservativa, i följd af de-: ras utländske själafränders de sista åren så väll lyckade arbeton i ord, penna och framför allt med svärd. PAS — Ryska planer på grekiska ironen. Utländska tidningar ha nyligen omtalat, att i Athea hyser man den öfvertygelsen, att Ryssland, som eljest icke vill låta påskina något synnerligt deltagande för rörelse-elementerna inom de europeiska samhällena, likväl icke skall vara främmande för de religiösa rörelserna i Grekland, aldraminst i en tidpunkt, då man är sysselsatt med reglerandet af tronföljden i detta land. Ehurnväl bäjerske prinsen Adalbert åtföljer konung Otto till Grekland, fort:ar man att tala om ryska kejsarens andre son, prins Constantin, såsom en förmodad efterträdare efter konung Otto. Äfven! uppgifves, att denna plan lemnat ett af hufvudvilkoren för det understöd, som ryska armåerna gåfvo kejsaren af Österrike i det ungerska kriget. — Portugisiske charge daffairen vid hofven i Stockholm och Köpenhamn, hr Soarez de Leal, lär, enl. S. T., vara utsedd till minister i Wien. — Bland utmärkte resande, som för närvarande uppehålla sig i hufvudstaden, är äfven den berömde agronomen grefve Gersdorf från Nachsen. , ; ERE EEE, ST SNR H er ON LP