kära, fuktades då och då af en tår, den han
prisade sig lycklig att dold kunna borttorka.
Hela denna dag gick förbi utan att Kron-
sköld lät höra af sig. Då qvällen kom öch
han änvu förgäfvås lät vänta på krig, intogos
alla af en ny oro. Ett sådant uteblifvande
hade förr aldrig iäträffat och kunde endast
ekrifvas på räkningen af någon högst ovanlig
tillfällighet. Men då äfven följande dagen
gick till ända utan att han varit synlig eliter
lemnat några underrättelser om sig; började
man frukta aft nägon olycka händt honom;
och skickade hem tiil hans böstad, att vinna
upplygningar om honom.
Man evarade der, att han förra morgonen
helt tidigt lemnat huset och sedermera icke
varit synlig.
Nu blef oron liflig inom hela Lewenhaupt-
ska familjen. Man fördjupade sig i gissnin-
gar och visste icke hvarvid man borde stanna:
Man fruktåde att hans tillgifvenhet för gene-
ralen kunde hafva ådragit honom misstankar
öch förföljelser; ått han lätit någon oförsig-
tighet ändfalla sig, som kunnat väcka fiender
mut honom, o. m. d. De mörkaste förestäd-
nitigår qvälde allas bjertan. La
Guiselda var den enda som icke lät böra
några gissningar eller klagade sin oro, men
hon led hkväl djupast. Hon led för djupt för
att finna någon lindring i dessa utgjutelser,
som väl kunna afleda de dagliga, de lätta be-
kydmreh, men hvilkas svall aldrig sköljde bort
den sorg som slagit sin rot i hjertat. Stum
och blek lånade hön sitt öra till alla de an-
dras smärta; sjelf sade hon — intet.
Letort, som gissade att Kronskölds försvin-
nande stod i sammanbang med dea upptöckt
konungen gjort, ansåg sig följaktligen i be-
sittnivg af nyckeln till den gåta som qvalde
alla; men att bära den, under inseglet af -en
edbänden hemlighet på sitt hjerta, var ingen