) eröfva honom dem. Det var nemligen på
dessa han stödde bevisen på sin oskuld, och
att han varit nödsakad till de steg, han i af-
seende på kriget tagit. — Men den ljusa stjern-
glimt som strålat för hoppet hade slocknat, då
förtroendemannen blifvit kallad till en annan
befattning och ordförandeskapet blifvit lem-
nadt till en person af helt andra tänkesätt,
med känd afund och agg sedan garamalt till
generalen, hvarpå han ej heller nu försummat
act visa prof, då han vägrat att återställa hand-
lingarne, som generalen af honom fordrat till-
baka.
8å stodo sakerna för Lewenhaupt. De oro-
ligheter och uppror som förspordes från Da-
larne, till följe af folkets missbelåtenhet med
krigets utgång, ökade ännu mera betänklig-
heterna af hans belägenhet. Men han visade
sig ännu densam: 1 att för uppen-
ber orättvisa I sa män, som till-
hörde sambäöllets kärna, och egnat sig åt fo-
sterlandets tjenst, och för öm, för kärleksfull
fader för att genom ådagalöggandet af ett svig-
tande mod vilja väcka sina barns oro och be-
dröfvelse, talade han ännu lugn som en man
och mild som en qvinna, med dem om sitt
frikännande, och log vid de planer de upp-
gjorde för den tid då de skulle återfå sin
fader.
Härifrån vilja vi kasta en blick på Heinze,
för att se huru han under tiden befunnit sig,
:och hvilka planer nu sysselsatte honom.
Vid den plötsliga upptäckt, hvilken, lik en
sig utgjutande vulkan, bortepolat alla hans
soppningar och begrafvit hans stolta pla-
; under förödelsens aska, hade han kommit
i ett raseri, som knappast låter beskrifva sig.
Alla de lidelser, som dervid kommit i det
jväldsammaste uppror i hans sjöl, hade reage-
rat på hans fysiska menniska och ådregit ho: