sidig uppbyggelse: På synnerlig belefven-
Ret fick man ej göra några öfverdrifna an-
språk, ihågkommande att! naturalia non sunt
turpias. Man tog ur sitt eller ut grannens
hår vissa mycket små husdjur, som sedan
med smak - förtärdes, : och mer än en gång
presenterade. de Hakna figurernä: sådana ställ.
ningar och yttringar, som alltför stärkt åter
NT tanken .på naturtillståndets menlösa ti-
er.
- De voro öfverallt tatuerade, eller, som. sjö-
männen säga, xutstucknaär — ej sällan til
Och med på tungan — men mest på benen
armarna och bröstet med de grannaste färger
van igen. blått, och i de underligaste krum:
milurer, mest i form af långa band, stundör
ned årtal och namh i latinsk skrift, och dess:
ärger på den mörka svartbruna kroppegrun-
den-gjorde ett högst eget intryck.. Tatuerin-
gen verkställes på ett ohyggligt sätt genom
hudens upprispande medelst ett hvässt instru-
ment. Perlband voro mycket begärliga och
burös af. båda könen. När man undfägnade
dem med desså och sandra dylika granniåter,
gyntes de alltid ytterst chatmerade, men -yt-
trade aldrig ett ord till tack, utan höllo tyst-
lätet till gödo; eå attrde tider ärd åtminstone
bärstädes ohjelpligen förbi, då man mot. en
glasperla kunde tillbyta sig allraminst en-aj
deras gudar, för att icke, tala om. verldsliga
skatter. I saknad af ändrå perlband afekal
man frökter af paridahus och ttädde tr p dem
på en tråd, som hängdes omkring halsen. Aj
deras gamla lekar sig jag endast den, det
nan i en hög af dem på et förundransv?
vigt sätt — liksom kspela
gömde små KE i
döm härstädes! så allm
bör tillägga, att vi un ir samtnänlefnad.
caktadt allt detta, bievo goda vänner. bam
ksiljdes slutligen i den förtroligaete sinnes