Article Image
påstår endast, att så länge nya kontroller ej blifvit geriom lag stadgade, jag hvarken kunnat eller bort för ett specielt fall, der dessutom ej den ringaste anledning att misstänka ett bedrägeri var förhanden, godtyckligt frångå den häfdvunna usansen. Jag får härvid anmärka, att det visserligen nägon påsg händt, att en på usans — särdeles på usans i handels-, sjöoch vexel-rätt-saker -— grundad embetsmannaätgärd blifvit af domare annullerad, hvarefter domstolens utslag gällt säsom prejudikat i det sålunda afgjorda special-fallet, ehuru naturligtvis utan 1etroaktiv verkan. Men aldrig har det, med undantag af samf. rådstufrurättens i Stockholm utslag af! den 23 Juli 1852, i nägot civiliseradt och lagbundet samhälle någonsin händt, att det för en tjensteman medfört kriminelt ansvar att hafva i utöfningen af sin tjenst följt allmänt känd och häfdvunnen usans der! han ej haft något annat att följa. Det äterstär nu endast att undersöka den lagliga halten af det i samf. rädstufvurättens utslag säsom domskäl begagnade påståendet eller uppgiften, att det äklagade, af mig afgifna embetsintyget är mot rätta förhållandet stridander. Vore den berättelse om förloppet vid ifrågavarande l intygs afgifvande — hvilken berättelse utgör ingressen till domen — sanningsenlig, så behöfdes ej något ytterligare bevis för domskälets riktighet: detfunnes dä just i denna berättelse. Ty det faller genast i ögonen, att om ingen mer än aflidne Herm. von Engelbrechten varit närvarande vid betygets afgilvande, så hade naturligtvis hr ornamentsbildbuggaren Ahlborn icke varit dervid närvarande, och betyget, som förutsätter och innebär att hr Ahlborn inför mig tecknat, eller — hvilket har samma laga kraft och verkan — erkänt att han tecknat sitt namn under den ifrågavarande förbindelsen, följaktligen falskt. Sädant vore, ehuru mycket bra för utslaget, mycket illa för mig. Det är af den orsaken, som jag, till fredande af min heder och min egendom, nödgats protestera, såsom jag ock bhärmedelst pä det kraftigaste protesterar, mot det mot rätta förhållandet fullkomligt stridande referatet i samf. rädstufvurättens ut-: slag, samt mot alla de slutsatser, hvilka af detta orig-: tiga referat möjligen blifvit dragna eller kunna varda dragna. Enär jag nu ej rimligtvis kan antaga, att denna origtighet tillkommit uppsåtligen för att ät utslaget gifva ett falskt sken af lagligbet, så mäste samf, rädstufvurätten hatva -haft något annat skäl försitt ka tegoriskt uttalade pästående att mitt embetsintyg är stridande mot rätta förbällandet. Detta skäl lärer ej kunna vara hemtadt från något annat factum, än en af hr ornamentsbildhbuggaren Ahlborn uti ett mot honom instämdt skuldfordriogamäl vid Stockholms rädstufvurätts 4:de afdelning den 20 Mars 1851 aflagd värjemälsed. Enär nu denna värjemälsed; enligt hvad redan dess namn innebär, icke eger någon annan laglig betydelse, kraft eller verkan, än att värja hr Ahlborn mot ett mot honom gjordt kraf, och aldraminst kan, i egenskap af laga bevis, läggas till grund för en kriminel aktion mot tredje man. Enär dessutom samma värjemälsed icke ens blifvit lagd till grund för någon aktion mot mig, som alltifrän denna rättegångs början ända till dess slut vid rädstufvurätten aldrig varit anklagad för annat än ett. tjenstefel. . Dä nu vidare anklagelsen för tjensteter:endast grundar sig på det af mig frivilligt och otvanset medgifna förhällandet, att komparenten, som afwig erhöll rekognitions-attest, ej var af mig förut persosligen känd, och denna anklagelses behörighet följäkt-l ligen är fullkomligt oberoende af den oraständigheten, huruvida samme komparent verkligen varit, eller icke varit, den person han för mig uppgaf sig vara, Då till följd häraf någon laglig undersökning beträffande denna omständighet vid domstolen aldrig förekommit, och jag säledes aldrig haft tillfälle eller anledning att verkligheten af ett mot mig begånget bedrägeri hvarken medgifva eller bestrida: Sä följer af allt detta, att samf. rådstufvurättens kategoriskt uttalade påstående eller uppgift, att mitt intyg är mot rätta förhällandet stridande, icke grundar sig på något under rättegången företedt bevis eller gjordt erkännande, utan endast är ett sub-I jektift förmenande. Jag anser mig, af mer än ett skäl,, skyldig att här öppet förklara, att äfven jag hyser enahanda subjektiva öfvertygelse, det vill säga, att jag, för min del, ieke eger ringaste anledning att betviflia sannfärdigheten af hr ornamentsbildhuggaren Ahlborns edliga förklaring. Men detta är en sak för sig, som ej har Dägot att skaffa med den juridiska giltigheten afrädstufvurättens domskäl. En grundregel i den klassiska jurisprudensen, som säl ännu ingen domare, aldraminst i brottmål, vågat jäfra, säger: In foro non esse et non apparere idem talent: det som ej är lagligen bevisadt, är säsom det ej vore till. Och då det till stöd för samf. rädstufvus yättens dom af rådstufrurätten begagnade päståendet eller uppgiften, att mitt intyg är mot rätta förhållandet stridande, icke hemtar stöd från nögonting,: som under rättegången mot mig (in foro) ens förekommit, ännu mindre med sådana bevis, som enligt svensk lag erfordras, blifvit styrkt, så lärer väl med domskälets legala bräcklighet äfven sjelfva domens vara till fullo ådagalagd. På grund af hvad jag sälunda anfört, med en utförligbet, som torde finna en ursäkt i detta mäls såväl stora vigt som nya och ovanliga beskaffenhet, får jag ödmjukast anhålla, det täcktes Kongl. hofrätten, med upphäfvande af samf. rädstufvurättens så väl till form som innehåll olagliga utslag, frikänna mig från mig i samma utslag ädömda böter och ersättningsskyldighet, hvarjemte jag fär underställa Kongl. hofrättens upplysta bepröfvande, huruvida mina mot offentliga äklagaren, herr advokatfiskal Fredholm, i rekonventionsväg gjorda påståenden verkligen äro af den beskaftenhet, att de icke förtjena något afseende. Stockholm den 11 Sept. 1852. Svante Jakob Callerhkolm. skulle det tyckas, att detta mitt, om äfven ofallkomliga, försök att fylla en högst betänklig lucka i vär lagstiftning, åtminstone bevisar någonting helt annat än uppenbar vårdslöshet och oförständ, å min sida. Redaktionen har emottagit ett på engelska språket författadt bref af följande innehåll: Till Utgifvaren af Aftonbladet! in herre, tillät en resande i edert land, som åtRAT REST Mm a Oh RR

29 september 1852, sida 4

Thumbnail