påstår endast, att så länge nya kontroller ej blifvit
geriom lag stadgade, jag hvarken kunnat eller bort
för ett specielt fall, der dessutom ej den ringaste an-
ledning att misstänka ett bedrägeri var förhanden,
godtyckligt frångå den häfdvunna usansen.
Jag får härvid anmärka, att det visserligen nägon
påsg händt, att en på usans — särdeles på usans i
handels-, sjö- och vexel-rätt-saker -— grundad em-
betsmannaätgärd blifvit af domare annullerad, hvar-
efter domstolens utslag gällt säsom prejudikat i det
sålunda afgjorda special-fallet, ehuru naturligtvis utan
1etroaktiv verkan. Men aldrig har det, med undan-
tag af samf. rådstufrurättens i Stockholm utslag af!
den 23 Juli 1852, i nägot civiliseradt och lagbundet
samhälle någonsin händt, att det för en tjensteman
medfört kriminelt ansvar att hafva i utöfningen af sin
tjenst följt allmänt känd och häfdvunnen usans der!
han ej haft något annat att följa.
Det äterstär nu endast att undersöka den lagliga
halten af det i samf. rädstufvurättens utslag säsom
domskäl begagnade påståendet eller uppgiften, att det
äklagade, af mig afgifna embetsintyget är mot rätta
förhållandet stridander.
Vore den berättelse om förloppet vid ifrågavarande l
intygs afgifvande — hvilken berättelse utgör ingres-
sen till domen — sanningsenlig, så behöfdes ej nå-
got ytterligare bevis för domskälets riktighet: detfun-
nes dä just i denna berättelse. Ty det faller genast
i ögonen, att om ingen mer än aflidne Herm. von
Engelbrechten varit närvarande vid betygets afgil-
vande, så hade naturligtvis hr ornamentsbildbuggaren
Ahlborn icke varit dervid närvarande, och betyget,
som förutsätter och innebär att hr Ahlborn inför mig
tecknat, eller — hvilket har samma laga kraft och
verkan — erkänt att han tecknat sitt namn under
den ifrågavarande förbindelsen, följaktligen falskt.
Sädant vore, ehuru mycket bra för utslaget, mycket
illa för mig. Det är af den orsaken, som jag, till
fredande af min heder och min egendom, nödgats
protestera, såsom jag ock bhärmedelst pä det krafti-
gaste protesterar, mot det mot rätta förhållandet full-
komligt stridande referatet i samf. rädstufvurättens ut-:
slag, samt mot alla de slutsatser, hvilka af detta orig-:
tiga referat möjligen blifvit dragna eller kunna varda
dragna.
Enär jag nu ej rimligtvis kan antaga, att denna
origtighet tillkommit uppsåtligen för att ät utslaget
gifva ett falskt sken af lagligbet, så mäste samf, räd-
stufvurätten hatva -haft något annat skäl försitt ka
tegoriskt uttalade pästående att mitt embetsintyg är
stridande mot rätta förbällandet.
Detta skäl lärer ej kunna vara hemtadt från något
annat factum, än en af hr ornamentsbildhbuggaren
Ahlborn uti ett mot honom instämdt skuldfordriogamäl
vid Stockholms rädstufvurätts 4:de afdelning den 20
Mars 1851 aflagd värjemälsed.
Enär nu denna värjemälsed; enligt hvad redan dess
namn innebär, icke eger någon annan laglig betydel-
se, kraft eller verkan, än att värja hr Ahlborn mot
ett mot honom gjordt kraf, och aldraminst kan, i
egenskap af laga bevis, läggas till grund för en kri-
minel aktion mot tredje man.
Enär dessutom samma värjemälsed icke ens blifvit
lagd till grund för någon aktion mot mig, som allt-
ifrän denna rättegångs början ända till dess slut vid
rädstufvurätten aldrig varit anklagad för annat än ett.
tjenstefel. .
Dä nu vidare anklagelsen för tjensteter:endast grun-
dar sig på det af mig frivilligt och otvanset med-
gifna förhällandet, att komparenten, som afwig er-
höll rekognitions-attest, ej var af mig förut persosli-
gen känd, och denna anklagelses behörighet följäkt-l
ligen är fullkomligt oberoende af den oraständigheten,
huruvida samme komparent verkligen varit, eller icke
varit, den person han för mig uppgaf sig vara,
Då till följd häraf någon laglig undersökning be-
träffande denna omständighet vid domstolen aldrig
förekommit, och jag säledes aldrig haft tillfälle eller
anledning att verkligheten af ett mot mig begånget
bedrägeri hvarken medgifva eller bestrida:
Sä följer af allt detta, att samf. rådstufvurättens
kategoriskt uttalade påstående eller uppgift, att mitt
intyg är mot rätta förhällandet stridande, icke
grundar sig på något under rättegången företedt be-
vis eller gjordt erkännande, utan endast är ett sub-I
jektift förmenande.
Jag anser mig, af mer än ett skäl,, skyldig att här
öppet förklara, att äfven jag hyser enahanda subjek-
tiva öfvertygelse, det vill säga, att jag, för min del,
ieke eger ringaste anledning att betviflia sannfärdig-
heten af hr ornamentsbildhuggaren Ahlborns edliga
förklaring. Men detta är en sak för sig, som ej har
Dägot att skaffa med den juridiska giltigheten afräd-
stufvurättens domskäl.
En grundregel i den klassiska jurisprudensen, som
säl ännu ingen domare, aldraminst i brottmål, vågat
jäfra, säger: In foro non esse et non apparere idem
talent: det som ej är lagligen bevisadt, är säsom det
ej vore till. Och då det till stöd för samf. rädstufvus
yättens dom af rådstufrurätten begagnade päståendet
eller uppgiften, att mitt intyg är mot rätta förhål-
landet stridande, icke hemtar stöd från nögonting,:
som under rättegången mot mig (in foro) ens före-
kommit, ännu mindre med sådana bevis, som enligt
svensk lag erfordras, blifvit styrkt, så lärer väl med
domskälets legala bräcklighet äfven sjelfva domens
vara till fullo ådagalagd.
På grund af hvad jag sälunda anfört, med en ut-
förligbet, som torde finna en ursäkt i detta mäls så-
väl stora vigt som nya och ovanliga beskaffenhet, får
jag ödmjukast anhålla, det täcktes Kongl. hofrätten,
med upphäfvande af samf. rädstufvurättens så väl till
form som innehåll olagliga utslag, frikänna mig från
mig i samma utslag ädömda böter och ersättnings-
skyldighet, hvarjemte jag fär underställa Kongl. hof-
rättens upplysta bepröfvande, huruvida mina mot of-
fentliga äklagaren, herr advokatfiskal Fredholm, i
rekonventionsväg gjorda påståenden verkligen äro af
den beskaftenhet, att de icke förtjena något afseende.
Stockholm den 11 Sept. 1852.
Svante Jakob Callerhkolm.
skulle det tyckas, att detta mitt, om äfven ofall-
komliga, försök att fylla en högst betänklig lucka
i vär lagstiftning, åtminstone bevisar någonting helt
annat än uppenbar vårdslöshet och oförständ, å
min sida.
Redaktionen har emottagit ett på engelska
språket författadt bref af följande innehåll:
Till Utgifvaren af Aftonbladet!
in herre, tillät en resande i edert land, som åt-
RAT REST Mm a Oh RR