in tidigt på morgonen från Christioma amnöänd ud bringar oss den djupt smärtande underrättelsen, att Hans Kkongliga Hoghet, Sveriges och Norges Arffurste, Hertigen af Upland, FRANS GUSTAF OSCAR efter en kort sjukdom stilla afled i Christiania Fredagen den 24 September klockan t1 formiddagen. Vi vilja ej försöka att i ord tolka den smärta som den ädle furstens alltför tidiga bortgång väcker i alla hjertan, eller det djupa och vördnadsfulla deltagande, som vidt kring de förenade rikenas landamären af hvarje undersåte hemhbäres de Höga Föräldrarnes smärtfulla saknad. Hårdt är det slag, bitter den hedrofvelse, hvarmed Försynen hemsökt det Svenska Konungahuset. Måtlte samma Försyn som pålagt bördan äfven förläna de höga anförvandterna kraft att bära den. samt mildra saknaden och aftorka tårarne! Svenska folket sörjer i den förevigade furstesonen förlusten af en af sina ädlaste söner. Ett renare hjerta har sällan klappat i ett menskligt bröst. Hans milda, intagande väsende vann allas hjertan, som kommo i hans närhet, och ryktet förde vidt omkring vördnaden för hans dygåer. Redan anblicken af hans blida gestalt tydde på att han icke var ämnad för en lång jordisk vandring ; hela hans lf, hans lynne och vanor antydde på ett medvetande. att det limliga ej länge skulle i sina bojor fängsla den ande, som nu är forklarad. Derföre sökte han också, oberörd af ärelystnadens lockelser och det stora samhälliga lifvets mångfaldiga oro, sin glädje i det skönas, det sannas och det godas fridfulla verld. Hans lif var en skön dröm, förebudet till elt skönare uppvaknande. Under sin alltför korta lefnad här han höstat en rik skörd af välsignelse, och beredt sig ett kärlekens minne, som länge skall lefva i Nordlanden.