in tidigt på morgonen från Christioma amnöänd ud bringar
oss den djupt smärtande underrättelsen, att Hans Kkongliga
Hoghet, Sveriges och Norges Arffurste, Hertigen af Up-
land, FRANS GUSTAF OSCAR efter en kort sjukdom stilla
afled i Christiania Fredagen den 24 September klockan t1 for-
middagen.
Vi vilja ej försöka att i ord tolka den smärta som den ädle
furstens alltför tidiga bortgång väcker i alla hjertan, eller det
djupa och vördnadsfulla deltagande, som vidt kring de förenade
rikenas landamären af hvarje undersåte hemhbäres de Höga För-
äldrarnes smärtfulla saknad. Hårdt är det slag, bitter den he-
drofvelse, hvarmed Försynen hemsökt det Svenska Konungahuset.
Måtlte samma Försyn som pålagt bördan äfven förläna de höga
anförvandterna kraft att bära den. samt mildra saknaden och
aftorka tårarne!
Svenska folket sörjer i den förevigade furstesonen förlusten af
en af sina ädlaste söner. Ett renare hjerta har sällan klappat
i ett menskligt bröst. Hans milda, intagande väsende vann allas
hjertan, som kommo i hans närhet, och ryktet förde vidt om-
kring vördnaden för hans dygåer. Redan anblicken af hans
blida gestalt tydde på att han icke var ämnad för en lång jor-
disk vandring ; hela hans lf, hans lynne och vanor antydde på
ett medvetande. att det limliga ej länge skulle i sina bojor
fängsla den ande, som nu är forklarad. Derföre sökte han också,
oberörd af ärelystnadens lockelser och det stora samhälliga lif-
vets mångfaldiga oro, sin glädje i det skönas, det sannas och
det godas fridfulla verld. Hans lif var en skön dröm, förebudet
till elt skönare uppvaknande. Under sin alltför korta lefnad
här han höstat en rik skörd af välsignelse, och beredt sig ett
kärlekens minne, som länge skall lefva i Nordlanden.