fall af yrsel, skyndade så mycket fortare att
efterkomma hennes önskan.
Heinze lät icke vänta på sin ankomst.
Vid hans åsyn genombäfvade en rysning
Gniselda. Hon gömde sitt ansigte i sina hän-
der och utropade: Gif mig tid!
Hon yrar, hviskade Letort till Heinze. Ni
ser hon är häftigt angripen.n
Heinze höjde på axlarne och gjorde en mörk
min, ehuru de ljusaste förhoppningar just nu
i all hemlighet började dagas för bans syn.
Guiselda gjorde ett tecken med handen åt
de närvarande att aflägsna sig. Alla lydde
utom Letort, som endast drog sig undan i ett
hörn af rummet, der Guiselda icke kunde
blitva henne varse:
Heinze, som märkte att hon ernade stanna
qvar, gaf henne en vink med handen att följa
de andra; men då detta icke syntes göra till-
börlig verkan, tillhviskade han henne att lemna
rummet.
xJag känner min frökens vilja i grund och
botten.. Hon yrar, derför låtsar hon som hon
ville tala ensam med er. Men låt mig vara
tillstädes! För mig har hon inga hemlig-
heter.
Letort ! sade Guiselda, som hörde hennes
röst, oaktadt hon talat mycket lågt.
Min fröken !
Lemna migl! :
Tillåt mig stanna! Ni känner ju Letorts
ömhet för er?
När har den vägrat att uppfylla mina önsk-
ningar?
Åck, min Gud! hu talar hon som vore hon
vid sina rediga sinnen. Men, hon yrar ändå.,
Så mycket snarare måste nilyda, min fru,
sade Heinze. xEn feberyrandes vilja bör man
aldrig sätta sig emot. Det tjenar endast till
att reta sinnet och förvärra det onda.
Letort måste gifva vika för dessa skäl.