fall af yrsel, skyndade så mycket fortare att efterkomma hennes önskan. Heinze lät icke vänta på sin ankomst. Vid hans åsyn genombäfvade en rysning Gniselda. Hon gömde sitt ansigte i sina händer och utropade: Gif mig tid! Hon yrar, hviskade Letort till Heinze. Ni ser hon är häftigt angripen.n Heinze höjde på axlarne och gjorde en mörk min, ehuru de ljusaste förhoppningar just nu i all hemlighet började dagas för bans syn. Guiselda gjorde ett tecken med handen åt de närvarande att aflägsna sig. Alla lydde utom Letort, som endast drog sig undan i ett hörn af rummet, der Guiselda icke kunde blitva henne varse: Heinze, som märkte att hon ernade stanna qvar, gaf henne en vink med handen att följa de andra; men då detta icke syntes göra tillbörlig verkan, tillhviskade han henne att lemna rummet. xJag känner min frökens vilja i grund och botten.. Hon yrar, derför låtsar hon som hon ville tala ensam med er. Men låt mig vara tillstädes! För mig har hon inga hemligheter. Letort ! sade Guiselda, som hörde hennes röst, oaktadt hon talat mycket lågt. Min fröken ! Lemna migl! : Tillåt mig stanna! Ni känner ju Letorts ömhet för er? När har den vägrat att uppfylla mina önskningar? Åck, min Gud! hu talar hon som vore hon vid sina rediga sinnen. Men, hon yrar ändå., Så mycket snarare måste nilyda, min fru, sade Heinze. xEn feberyrandes vilja bör man aldrig sätta sig emot. Det tjenar endast till att reta sinnet och förvärra det onda. Letort måste gifva vika för dessa skäl.