CE NPT NAV) NAR ASMBML SITS 2VAS ULL LIUIBVaLA ILVnom, men utan annan påföljd än atthan sjelf intog Dalrymples -plats såsom generalbefälhafvare i Poringal. Det var då han vid Oporto öfverraskade Soult, hvilken derifrån utförde denna djerfva reträtt, gom ännu anses såsom ett af krigekonstens underverk. l Vi kunna blott i största korthet vidröra det följande af händelserna på den Pyreneiska halfön, den tvifvelaktiga segren vid Talaveira. för hvilken han dock af brittiska parlamentet belönades med en årlig pension af 2000 i sterl., och hans återgång till Portugal för att betäcka Lissabon mot Massena. Det var vid detta tillfälle som han anlade de beundransvärda linierna vid Torres Vedras, sora tvingade fienden att draga sig tillbaka från Portugal. Den brittiska fältherren återvände derefter till Spanien,. intog Ciudad-Rodrigo och Badajoz, inträngde i Castilien och levererade i spetsen för den allierade armåen af engelsmän, portugiser och spaniorer mot Marmont den ly: sande bataljen vid Salamanca, hvaraf Madrids intagande var en följd. Uppehållen vid Burgos af den tappre Dubreton, måste han ännu en gång draga sig tillbaka till Portugal, men återvände 1813 säsom generalissimus för de tre förenade armåerna, slog vid Vittoria den fientliga armeen under Josef Bonaparte och Jourdan, och sednare vid Toulouse Soult. Knappt inryckt i denna stad mottog han budskapet att Paris var intaget af de allierade. Redan efter slaget vid Vittoria utnämnd till fältmarskalk, upphöjdes han nu i hertigligt stånd under namnet Wellington, som han först erhållit: såsom Viscount, efter slaget vid Talaveira, .. Vi böra här icke förbigå att han kort förut, iden 26 Februari, olifvit utnämnd till riddare af vår Svärdsordens stora kors, första klassen, hvilken grad numera, efter hans frånfälle, innehafves af blott en enda krigarveteran, nemligen den österrikiska generalen grefve Walmoden Gimborn. Såsom triumfator återvände Wellington till London och såsom triumfator kom han som Englands representant till Wienerkongressen, midt ibland hvars föter såsom en bomb nedslog underrättelsen om Nåpoleons landstigning i Frankrike. Kongressen utnämnde honom till generalissimus, och han afgick omedelbart till Nederländerna för att med Blicher uppgöra planen för det blifvande fälttåget. Den kalla engelska pligtkänslan segrade vid Waterloo öfver den franska entusiasmen, och Wellington inryckte. i. Frankrikes. hufvudstad såsom generalissimus för ockupationsarmåen. Efter freden återvände han till England, öfverhopad af ära och rikedom, och nu börjas hans politiska bana, Han intog. på samma gång sin plats i öfverbuset, och gitt säte såsom öfverfälttygmästare i Lord Liverpools ministör. 1818 afgick han såsom Englands representant till kongressen i Aachen, och flera år derefter i samma.egenskop till kongressen i. Verona, hvarest han på bästa vis satte sig emot Frankrikes intervention i Spanien. Efter hertigens af York -död1827 öfvertog han högsta befälet öfver. brittiska armåen, men trädde redan följande året såsom förste skattkammarlord i spetsen för ministören, med Sir Robert Peel till bundsförvandt i underhuset. Sjelf hög tory förmådde ban dock genom ett och annat frisinnadt medgifvande, såsom den irländskt-katolska emancipationsbillen, åt sin minister gifva en viss popularitet. . Julirevolutionen och reformbillen störtade honom gemensamt, och han rymde platsen åt en whigminister under lord Grey. Under Peels båda ministörer deltog han på kortare tider i affärerna, första gången såsom utrikesminister, andra gången såsom kabinettsledamot utan portfölj. Vid lord Hills död återtog han funktionen såsom högste befälhafvare öfver brittiska armeen, hvilken han öfverlemnat till denne vid sitt första inträde i ministeren, och bibehöll denna värdighet till sin död. Under den starka krigiska spänning, som i England var en följd af Louis Napoleons statskupp den 2 December, var den åldrige fältherren ännu vaksam, och ledde, eller åtminstone öfversåg, sjelf befästningsarbetena på kusten... Man tecknar ej på fri hand en karakteristik utaf en af samtidens mest framståendepersonligbeter. Vi torde också få tillfälle ått återkomma till den store bortgångfies minne, åt hvilket Times redan första dageti egnar 21 spalter och förbehåller gig fortsättning en annan dag. Såsom hans bild framstör i dess allmänhet är ban en typ för den kalla, men högsinnade stoicism; som aldrig känner entusiasmen vidga sitt bröst, men aldrig förgäter sig sjelf och sina pligter. Ordet ära gick knappast någonsin öfver hans läppar; en fransysk biograf säger om honom, att hufvudinnehållet af hans tal till sina soldater kan reduceras till denna mening: J ären väl betalda, väl klädda, väl födda; den af er, som ej gör sin pligt, blir hängd. Hans hf: var en enda handling af redlighet och rättvisa; i Spanien, midt emellen brinnande bataljer, i spetsen för en arme, som efter hans eget uttryck bestod af de största skälmar af alla verldens nationer, skipade han en rättvisa som iden djupaste fred, och bade tid och öra för enskildas obetydligaste andraganden. Hans figur var hög, stel och mager, på sista tiden mycket böjd; hans ord var torrt, kallt och färglöst, men klart och träffande. Fruktan e!ler öfverraskning kände han lika litet på slagfältet som i rådet eller parlamentet. Han var en af dessa Albions stolta söner, som öfverallt göra sin pligt. Få dödliga hafva varit Meta gynnade af lyckan; mot Napoleons bekanta uttryck, att lyckan gjort mer för Wellington än denne för lyckan, skall EngJand helt visst sätta på hang grafvård det valspråk, som omgaf bans hertigliga vapen: Virtutis fortuna comes — lyckan dygdens följeslagarinna, en sats, som i detta fall tyckes vara något mer än en paradox, Syn Mm Or Hi MM Ya MD FR AA Mo rr et m— H. M. Konungen mottog den 18 dennes kl. 6 e. m.. Christiania kommunalrepresentations lyckönskningar i anledning af H. M:ts återvunna helsa, hvilka framfördes i ett tal af ordföranden, öfverrättsprokurator Rasch. H, d M:t yttrade sin erkänsla för den uppmärk-!?