tundan hos Guiselda. Baronen syntes glad och upprymd, men i hans glädje låg någonting, så att säga, artificielt, någonting af en onaturlig stimulus, hvilketisynnerhet sårande och störande fästade Guiseldas uppmärksamhet. Elden i hans. ögon liknade ett par fladdrande irrbloss i en stormig natt och hans leenden stördes emellanåt af något, som liknade konvulsiviska ryckningar. Emellertid utvisade både hang klädsel och den utmärkta älskvärdhet han mot alla sökte jiakttaga, att hans sorgfälligaste uppmärksamhet var riktad på hans yttre menniska. Guiselda förmådde knappast dölja det sönderslitande intryck, som allt detta åstadkom hos henne, men baronen, som blef det varse, sträckte sitt bemödande att behåga äfven till henne, genom den broderliga huldhetens omsorger. Han tycktes hafva gjort till sin uppgift att intaga alla i den lilla kretsen, och omkring honom slöt sig snart all dess glädje och fägnads. Med mycken fintlighet och lätthet afböjde eller kringgick han alla de sorgliga ämnena, hvilka händelserna sedan hans afresa erbjödo samtalet, och då de en gång med allvar tycktes vilja komma å bane, och generalen drog ett mörkt skuggstreck öfver sitt blifvande öde, afbröt Joachim: Låtom oss icke föreställa oss det sorgliga, i dag! Låtom icke de olyckor vi väntaimoron -skymma: glädjens solsken på stundens himmel! Låtom 0ss vara lyckliga i det ögonblick vi hafva! En minut i glädjens faran är mera värd än tio år i sorgensl En lycklig lefnadsfilosofil sade generalen. Hinmelen tycks verkligen hafva skapat dig och Hedvig för hvarandra! Hon, med sitt något blödigt stämda sinne, behöfver. ur en makes friskare lefnadsåsigter hemta klarhet och kraft, liksom du, min kära Joachim! väl be