tundan hos Guiselda. Baronen syntes glad
och upprymd, men i hans glädje låg någon-
ting, så att säga, artificielt, någonting af en
onaturlig stimulus, hvilketisynnerhet sårande
och störande fästade Guiseldas uppmärksam-
het. Elden i hans. ögon liknade ett par flad-
drande irrbloss i en stormig natt och hans
leenden stördes emellanåt af något, som lik-
nade konvulsiviska ryckningar.
Emellertid utvisade både hang klädsel och
den utmärkta älskvärdhet han mot alla sökte
jiakttaga, att hans sorgfälligaste uppmärksam-
het var riktad på hans yttre menniska.
Guiselda förmådde knappast dölja det sön-
derslitande intryck, som allt detta åstadkom
hos henne, men baronen, som blef det varse,
sträckte sitt bemödande att behåga äfven till
henne, genom den broderliga huldhetens om-
sorger. Han tycktes hafva gjort till sin upp-
gift att intaga alla i den lilla kretsen, och
omkring honom slöt sig snart all dess glädje
och fägnads.
Med mycken fintlighet och lätthet afböjde
eller kringgick han alla de sorgliga ämnena,
hvilka händelserna sedan hans afresa erbjödo
samtalet, och då de en gång med allvar tyck-
tes vilja komma å bane, och generalen drog
ett mörkt skuggstreck öfver sitt blifvande öde,
afbröt Joachim:
Låtom oss icke föreställa oss det sorgliga,
i dag! Låtom icke de olyckor vi väntaimor-
on -skymma: glädjens solsken på stundens
himmel! Låtom 0ss vara lyckliga i det ögon-
blick vi hafva! En minut i glädjens faran är
mera värd än tio år i sorgensl
En lycklig lefnadsfilosofil sade generalen.
Hinmelen tycks verkligen hafva skapat dig
och Hedvig för hvarandra! Hon, med sitt nå-
got blödigt stämda sinne, behöfver. ur en ma-
kes friskare lefnadsåsigter hemta klarhet och
kraft, liksom du, min kära Joachim! väl be-