STOCKHOLM, den 21 September. Från en upplyst och patriotiskt sinnad medlem af vår aktningsvärda allmoge ha vi, til vårt stora nöje, fått emottaga en af honom författad uppsats rörande några af de frågor, som varit 1 denna tidning vidrörda och som ega en stor betydelse ej blott för allmogen utan för hela rikets framtid. De framsteg som allmogen, synverligast i några provinser, gjort genom en aldrig tröttnande arbetsamhet, 1 förening med sparsamhet och en gryende folkundervisning, äro de mest förhoppningsgifvande ljuspunkterna för Sveriges välgång. Vi ha derföre ett par gånger med tillfredsställelse framhållit hvad allmogen redan gjort till sin och landets förkofran, hvarvid dels egoskiftesreformen med dess mödor, omkostnader och vackra resultater, och dels tillvexten i den sjelfegande allmogens jordbesittningar utgjort de hufvudsakligaste. föremålen för vår uppmärksamhet. För att inse vigten af nyssnamnade tillvext behöfver man också blott erinra sig, att allmogen från år 1822—1850 genom köp ökat sin jordegendom med mera än 10 millioner rdr bko, och af denna egendom har icke, såsom förhållandet varit med de af ofrälse ståndspersoner inköpta jordagods, en större del äter genom giftermål öfvergått till andra sambällsklasser. Vi skulle här kunna tillägga, att hvad som äfven väsendtligen bidrager att göra berörde förbättrade ställning hos en stor del af allmogen betydningsful! för landets samhällsutveckling är, att en ej ringa del af de klasser, som hittills ansett sig vara allt för förnäma för att mera direkt deltaga i allmogens sysselsättningar, numera frångått denna lika enfaldiga som skadliga förnämhet, och i stället använder sina kapitaler, sin bildning och sitt arbete på jordbruket. Här uppstår således en förening af krafter, hvilka förut i allmänhet varit mindre vänligt sinnade mot hvarandra, än som varit önskvärdt. Allmogen närmar sig medelklassen och denna närmar sig åter allmogen, och en dylik anslutning melian nationens med den största lifskraften begåfvade elementer måste framdeles blifva en säker borgen för folkets styrka och frihet. I afseende på de uti den insända uppsatsen uttalade åsigter vilja vi blott tillåta oss att göra en erinran, nemligen att för allmogens upplysning och förkofran, vare sig genom folkskolorna, egoskiftesreformen eller annorledes, blir det alltid af högsta vigt, att folket så mycket som möjligt kommer att bero af sin egen medverkan, och att man ej tänker på att staten öfver allt skall komma emellan med sina anslag och uppmuntringar. Den häraf uppkommande centralisation, ett ständigt beroende af statskassan och dess förvaltare, skulle förr eller sednare förgifta den sålunda i statsförvaltningens drifhus uppammade civilisationen. Folket måste, om det skall blifva upplyst, välmående och sjelfständigt, lita på sina egna krafter, och icke begära dessa egenskaper såsom gåfvor af statsförvaltningen. Således skola statsanslag så litet som möjligt begäras för folket. Hvad vill det dessutom säga att begära statsahslag för folket? Det är ju folket sjelf som genom skatterna sammanskjuter statens tillgångar. Desto mera folket sjelft vill anlita dem, desto mera får det ju skjuta tillsammans, samt till på köpet bestå de ej ringa indrifningsoch utdelningskostnaderna. Då synes detoss vara bättre, att folket skattar mindre till statskassan, men deremot direkte eller genom kommunalförvaltning använder desto större summor på sin egen samhälleliga förbättring. I de provinser, der hemmansbrukarne äro så tryckta af skatter, att de sakna tillgångar att bekosta egoskiftesreformen, kan fördenskull detta förhållande blifva ett starkt skäl för nedsättning af skatterna, men icke komma att öberopas till stöd för begäran af nya statsanslag, som åter skulle insamlas genom förökade pålagor. Med denna lilla erinran meddela vi den insända uppsatsen, som är af följande lydelse: I anledning af de tvenne upplysahde artiklar, rö rande Boädestärdets närvarande ställning, hvilka vari införda uti Aftonbladet n:o 174 och 206 för detta är, tager insändaren sig fribeten vid desamma göra nägre tilllägg och erinringar, äsyftande att angifva några a de förhållanden, som bittills hindrat detta ständ at längre än som skett kunna framtränga på banan a intellektuell och ekonomisk upplysning; ett försök, hvärtill moralisk pligt förbinder, ehuru uader rings utsigt att genom fullständighet och klarbet i fram stzllningen kunna vinna öfverseende och bifall ät et företag, .som till en mera skicklig hand bordt öfyerlembasg. Den törsta och tydligaste orsaken till bondeklassen: läpgsammare framätskridande uti förständsbildning ock rationell husbällningsförmöäga, anser ins. härleda sig frän det beklagliga förhällarde; att landet nära intill midten af nittonde ärhumdradet varit i saknad af en ändamälsenligt ordnad folkskola. Tillvaron och besksffenbeten åf det motständ, som så länge kunnat fördröja en dylik inrättbing, torde Kunna bedömas deraf, att efter de flera och längväriga bemödanden, som i detta Känseende förgäfves varit gjorda, sakev först vid 1840—41 ärens riksdag kunde genomdrifvas, och att det erfordrades hela den kraft som det dä lyckligtvis eniga bondeständet förmådde utveckla, för att öfvervinba den motvilja, de svärigheter och farhägor af alla slag som deremot uppreste sig. Huru vigtigt och angeläget ämnet då ansägs från vissa häll, kan äfven slutas af det anslagsbelopp, som för ändamälet beviljades, nemligen 50,000 rdr banko, utgörande för hvardera af landets 2,400 församlingar omkring 20 rdr till byggnad af skolhus, inventarier, böcker och skollärares aflöning, hvarvid det äfven tförblef intill 1848, då hälften af den s. k. skyddsafgiften på folkskolan ödfverflyttades. Hvad härutöfver erfordras, och detta är icke ringa, åligger det kommunerne ati utgöra, alldeles i motsats med förhållandet vid sta tens högre och lägre läroverk, vid hvilka lärjungarne Ätnriuta en nära kostnadsfri undervisning. Att folk