STOCKHOLM, den 21 September.
Från en upplyst och patriotiskt sinnad
medlem af vår aktningsvärda allmoge ha vi,
til vårt stora nöje, fått emottaga en af honom
författad uppsats rörande några af de frågor,
som varit 1 denna tidning vidrörda och som
ega en stor betydelse ej blott för allmogen
utan för hela rikets framtid. De framsteg
som allmogen, synverligast i några provinser,
gjort genom en aldrig tröttnande arbetsamhet,
1 förening med sparsamhet och en gryende
folkundervisning, äro de mest förhoppningsgif-
vande ljuspunkterna för Sveriges välgång. Vi
ha derföre ett par gånger med tillfredsställelse
framhållit hvad allmogen redan gjort till sin
och landets förkofran, hvarvid dels egoskiftes-
reformen med dess mödor, omkostnader och
vackra resultater, och dels tillvexten i den
sjelfegande allmogens jordbesittningar utgjort
de hufvudsakligaste. föremålen för vår upp-
märksamhet. För att inse vigten af nyss-
namnade tillvext behöfver man också blott er-
inra sig, att allmogen från år 1822—1850 ge-
nom köp ökat sin jordegendom med mera än
10 millioner rdr bko, och af denna egendom
har icke, såsom förhållandet varit med de af
ofrälse ståndspersoner inköpta jordagods, en
större del äter genom giftermål öfvergått till
andra sambällsklasser.
Vi skulle här kunna tillägga, att hvad som
äfven väsendtligen bidrager att göra berörde
förbättrade ställning hos en stor del af all-
mogen betydningsful! för landets samhällsut-
veckling är, att en ej ringa del af de klasser,
som hittills ansett sig vara allt för förnäma
för att mera direkt deltaga i allmogens sys-
selsättningar, numera frångått denna lika en-
faldiga som skadliga förnämhet, och i stället
använder sina kapitaler, sin bildning och sitt
arbete på jordbruket. Här uppstår således en
förening af krafter, hvilka förut i allmänhet
varit mindre vänligt sinnade mot hvarandra,
än som varit önskvärdt.
Allmogen närmar sig medelklassen och denna
närmar sig åter allmogen, och en dylik an-
slutning melian nationens med den största
lifskraften begåfvade elementer måste framde-
les blifva en säker borgen för folkets styrka
och frihet.
I afseende på de uti den insända uppsatsen
uttalade åsigter vilja vi blott tillåta oss att
göra en erinran, nemligen att för allmogens
upplysning och förkofran, vare sig genom folk-
skolorna, egoskiftesreformen eller annorledes,
blir det alltid af högsta vigt, att folket så
mycket som möjligt kommer att bero af sin
egen medverkan, - och att man ej tänker på
att staten öfver allt skall komma emellan med
sina anslag och uppmuntringar. Den häraf
uppkommande centralisation, ett ständigt be-
roende af statskassan och dess förvaltare,
skulle förr eller sednare förgifta den sålunda
i statsförvaltningens drifhus uppammade civi-
lisationen. Folket måste, om det skall blifva
upplyst, välmående och sjelfständigt, lita på
sina egna krafter, och icke begära dessa egen-
skaper såsom gåfvor af statsförvaltningen. Så-
ledes skola statsanslag så litet som möjligt
begäras för folket.
Hvad vill det dessutom säga att begära
statsahslag för folket? Det är ju folket sjelf
som genom skatterna sammanskjuter statens
tillgångar. Desto mera folket sjelft vill anlita
dem, desto mera får det ju skjuta tillsammans,
samt till på köpet bestå de ej ringa indrif-
nings- och utdelningskostnaderna.
Då synes detoss vara bättre, att folket skat-
tar mindre till statskassan, men deremot di-
rekte eller genom kommunalförvaltning an-
vänder desto större summor på sin egen sam-
hälleliga förbättring.
I de provinser, der hemmansbrukarne äro
så tryckta af skatter, att de sakna tillgångar
att bekosta egoskiftesreformen, kan fördenskull
detta förhållande blifva ett starkt skäl för ned-
sättning af skatterna, men icke komma att
öberopas till stöd för begäran af nya statsan-
slag, som åter skulle insamlas genom för-
ökade pålagor.
Med denna lilla erinran meddela vi den in-
sända uppsatsen, som är af följande lydelse:
I anledning af de tvenne upplysahde artiklar, rö
rande Boädestärdets närvarande ställning, hvilka vari
införda uti Aftonbladet n:o 174 och 206 för detta är,
tager insändaren sig fribeten vid desamma göra nägre
tilllägg och erinringar, äsyftande att angifva några a
de förhållanden, som bittills hindrat detta ständ at
längre än som skett kunna framtränga på banan a
intellektuell och ekonomisk upplysning; ett försök,
hvärtill moralisk pligt förbinder, ehuru uader rings
utsigt att genom fullständighet och klarbet i fram
stzllningen kunna vinna öfverseende och bifall ät et
företag, .som till en mera skicklig hand bordt öfyer-
lembasg.
Den törsta och tydligaste orsaken till bondeklassen:
läpgsammare framätskridande uti förständsbildning
ock rationell husbällningsförmöäga, anser ins. härleda
sig frän det beklagliga förhällarde; att landet nära
intill midten af nittonde ärhumdradet varit i saknad
af en ändamälsenligt ordnad folkskola. Tillvaron och
besksffenbeten åf det motständ, som så länge kunnat
fördröja en dylik inrättbing, torde Kunna bedömas
deraf, att efter de flera och längväriga bemödanden,
som i detta Känseende förgäfves varit gjorda, sakev
först vid 1840—41 ärens riksdag kunde genomdrif-
vas, och att det erfordrades hela den kraft som det
dä lyckligtvis eniga bondeständet förmådde utveckla,
för att öfvervinba den motvilja, de svärigheter och
farhägor af alla slag som deremot uppreste sig. Huru
vigtigt och angeläget ämnet då ansägs från vissa häll,
kan äfven slutas af det anslagsbelopp, som för ända-
mälet beviljades, nemligen 50,000 rdr banko, utgö-
rande för hvardera af landets 2,400 församlingar om-
kring 20 rdr till byggnad af skolhus, inventarier, böc-
ker och skollärares aflöning, hvarvid det äfven tförblef
intill 1848, då hälften af den s. k. skyddsafgiften på
folkskolan ödfverflyttades. Hvad härutöfver erfordras,
och detta är icke ringa, åligger det kommunerne ati
utgöra, alldeles i motsats med förhållandet vid sta
tens högre och lägre läroverk, vid hvilka lärjungarne
Ätnriuta en nära kostnadsfri undervisning. Att folk-