hykspr ag föga Aids Ir brad I Rory RE rr RR, VA I Så litärstyrka icke erfordras för den inre ordningen, kunna vi utan betänkande afskaffa största delen af armåeen, helst vi för vår del ejlt böra frukta anfall ifrån de eröfringssjuka!! nordamerikanarne. Men sannolikt vill ej Sven-: ska Tidningen gå in på denna konseqvens afl: dess yttranden. Såsom en egenhet hos vår publicistiske motståndare torde äfven böra omnämnas, att han som sjelf så föga öfverväger sinayttranden, deremot fordrar den mest diplomatiska noggranhet i uttrycken å vår sida. Då vi talat om den fred som de flesta af: Europas länder ätnjutit sedan Napoleons fall, har nemligen Svenska Tidningen häraf funnit sig nödgadp till en hel historisk föreläsning, för att visa, att det under berörde tid icke stått så särdeles väl till med freden i Europa. ; Till den ändan uppräknas åtskilliga uppror som under tiden stört Europas lugn, Rysslands krig med Turkiet, Piemonts med Österrike, de blodigt rasande partierna i Portugal.l. Spanien, c. c.; men då vi omnämnde dep Europeiska freden efter Napoleon, tänkte vi naturligtvis på den fred som herrskat mellan de rustade stora armåeerna, och icke på de inre revolutionära rörelserna. Hvad Rysslands krig mot Furkiet angår, borde det knappt hafva framhållits af vår motpart, medan det i alla fall antyder, att eröfringslystnaden finnes äf-l. ven hos andra än nordamerikanarne. Dettal krig kan väl-ej heller tillräknas något pressens förbittrade språks. Medan vi nu sysselsätta oss med några af vår publicistiske vedersakares spekulationer rörande militärväsendet, är det så godt att med detsamma bemöta en annan af honom i dag meddelad uppsats, med hvilken han synbarligen sjelf anser sig icke endast hafvai grund kullslagit hvad vi för några dagar sedan yttrat om vederbörandes rädsla för ett medborgargarde i hufvudstaden , utan äfven hafva ådagalagt dylika garders skadlighet så väl i Sverige som öfver allt annorstädes. Nationalgardet i Frankrike har icke hämmat detta lands revolutioner, och borgargarderna il Tyskland återställde icke ordningen der år 1848. Se der de argumenter, som anföras emot ett borgargarde i Stockholm. Man kan verkligen blifva tvehågsen, om man bör le eller harmas åt ett sådant med. den naivaste sjelfbelåtenhet användt argumentationssätt. Emedan nationalgarden uti länder som sönderslitas mellan inbördes stridande revolutionära partier, eller der folket är upptändt afl hat emot regeringen, eller dynastien, icke alltid tagit sig an regeringens eller det segrande partiets. sak, går det icke heller an att tänka på upprättande af en dylik borgarbeväpning uti riken, hvilka, såsom vårt eget, lyckligtvis icke äro söndrade mellan fiendtliga partier. och icke heller önska att störta hvarken dynastien eller. den bestående lagliga ordningen. Då ett folk är revolutionärt, så är det klari att dess. nationalgarde, som icke är något annat än. folket i vapen, äfven blir revolutionärt. Vid sådant förhållande kan naturligtvis nationalgardet icke blifva något pålitligt stöd för ordningen. Det skulle också aldrig kunna falla oss in. att råda. czaren att låta polska folket beväpna sig såsom nationalgarde, eller Österrikes kejsare att upprätta en borgarebeväpning i Ungern eller Italien. Uti Frankrike, der en del! af folket vill ha det Napoleonska kejsaredömet, en annan Henrik den 5:te, det tredj: Orleanska grenen och det fjerde republiken kommer naturligtvis nationalgardet äfven at! dela sig mellån dessa stridiga partier, och man kan således icke der af deteamma påräkna en sammanhållande styrka mot det enr eller andra partiet. Men någon dylik -söndring finnes ej hos oss, och de skäl som tale emot medborgaregarde uti de revolutionärs länderna finnas icke till i Sverige: Hela berörde argumentering är derföre falsk. och vi beklaga att de konservativa skola vare så blinda att de ej kunna se någon skilnad emellan svenska och franska förhållanden. Men när de konservativa höra talas om med borgaregarde elter andra medborgerliga inrättningar, rusar blodet åt hufvudet på dem, och sedan ser deras fantasi icke annat än enahanda scener af omstörtning från Cap Finisterre till Nordkap. Svenska Tidningen, som synes vilja låte påskina att den är veritabelt svensk och ickt något eko af utländska toner, borde dock bedöma svenska institutioner efter svenska törhållanden, och icke efter sådana utländske mönster som just äro raka motsatsen till hvad som förefinnes inom våra egna landamären. Beträffande allt öfrigt som vår publicistiske vedersakare i sammanhang med berörde frågor uti tvenne längre artiklar emot oss andragit, så förbigås det här med blott den anmärkning, att Svenska Tidningens under den polemiska stridgifvern gjorda beskyllning, att vi mot vår armåe uttalat säckel och afsky, är en usel och gemen dikt; Svenska Tidningen söker alltid att ådagalögga att vi skulle vara hätska mot armeen; men det lönar icke mödan att göra dylika försök, då vi tvärtom redan flera gånger uttalat oss med den största aktning om vår armå. Att önska förbättringar i försvarsväsendets organisation; och indragningar i alla onödige och luxuriösa omkostnader för densamma är något helt annat än räckel och afsky för armeen. Dessa känslor ingifvas endast af de krigare, som låta bruka sig till redskap emot lag och samhällsrätt, och söm stundom nedgöra fredliga medborgare, qvinnor och barn, endast för att sätta skräck) i folket, eller för att nedlägga ett afskyvärdt menniskooffer på despotismens altare. ERSSON — H. M. Konungen och den kongl. familjer har den 16 dennes i högönsklig välmåga anJändt till Cbristiania. Klockan half 3 e. m: tillkännagåfvo tvenne kanonskott, att ångfartyget ,Thors vär i sigte utanför Dröbak och kl. 5 landstego de kungliga personerna under salut från fästningen på en för tillfället uppförd med favor rikt dekorerad landgångsbro