re
beror af det nu, som fruktlöst förspilles: Ni
torde alltså utan dröjsmål behaga lemna mig
tillträde till den sjuka.s
Amalia ringde.
En kammarjungfru - kom inspringande och
ropade: S
Hon är död!a
Död! upprepade Amalia.
O Gud! stammade Nathanael och blekna-
de. Han kände att blödet ville stelna kring
hans-hjerta.
SVi -hafva låtit kalla er för sent!s
Skulle allt vara förloradt? Ingen räddning
mera möjlig? Nej, nej!s. Och- Nathanael
ville störta in i det rum; hvarifrån han sett
kammarjungfrun utkoröma.
sHvad vågar ni? sade Amalia med en isande
stolthet. Derinnanför äro fröken Schaum-
bachs rum., ar:
Just dit! sade Nathanael. Det är till
hennes dödsbädd mina steg gå.
;Hennes? upprepade Amalia med: ett gällt
skratt, under det hon med förvåning tycktes
betrakta honom; derpå tillade hon: Om ni
ännu vill göra er något besvär, skall hennes
kammarjungfru få bära hit hennes döda Ce-
linda.n
Nathanael stod der som vaknad ären dröm.
Det var då en hund, hvaärom här var fråga.
Det var då ett det bittraste, det mest föröd-
mjukande hån förshvilket hanvarit ett före-
mål, och för hvilket -han- erfarit mycket af
hvad fruktan har grymmast för ett mennisko-
bjerta. - Han förblet några ögonblick stilla-
stående, liksom tvekade han om verkligheten
af hvad som här föregått; derpå sade han:
Tillåt mig betvifla att någonsin en- fröken
Schaumbacgh skuile kunna hafva uppfunnit en
så låg förolämpning som den, hvicken ni här
af nöje, som det tyckes, behagat använda mot
NY SA seven evening