VÅR TIDS MUSIKALISKA ÖRA.
En W. H. Riehl har i en tysk tidning offentlig-
gjort en samling Culturhistorische Briefe,, hvilka
skola vara af mycket intresse. Det första af dessa
har till öfverskrift: 18:de och 19:de ärhundradets
musikaliska öras, och behandlar det likaså märkvär-
diga, som gåtfulla fenomenet af de omvexlingår, som
det musikaliska gehöret lidit under tidens lopp. Hån
anmärker, att orkesterstämningen (hvilken, som man
vet, allt ännu är olika i olika länder, högst i S:t
Petersburg, lägst i Paris) sedan förra ärhundradet
betydligt stigit i höjden. Euler beräknade 1739 stora
C:s svängningar till 118 i sekunden; Marpurg angif-
ver 1776 redan 425, Chladni är 1802 128, och tjugu
är sednare till och med 138 svängningar. Sedan
hundra är bar nästan alla instrumenters tonomfång
betydligt utvidgats i höjden, men ingalunda i sam-
ma förhållande i djupet. De högtgäende passager
i hvilka nu för tiden hvarje vanlig fiolspelare mäste
röra sig, skulle dä ofta hafva förefallit den största
virtuos halsbrytande. Effekttonerna af ömhet, lidelse,
pathos falla bos förra århundradets som mönster an:
sedda sångkomponister temligen lägt; värt annorlun-
då stämda öra fordrar efter regeln dessa toner sä
högt som möjligt. Betecknande tyckes det vara, att
den fordom så betydelsefulla -alten. som - solostämma
nästan helt och Kället försvunnit från. operän. Med
smaken för höga toner går smaken för raskt tempe
hand i hand. Vi lefva ochvi musicera epgång till
så fort som det adertonde. århundradet: ; Redan den