Amalia mottog Nathanael i salen och sade,
under det hon låtsade en ganska bedröfvad
mine ; Min herre, det är fröken Schaumbach,
som låtit kalla er; men hon hår uppdragit åt
mig, emedan hon sjelf icke förmår .: .
Vid denna inledning och åsynen af Heinze,
kunde Nathanael icke förmoda annat än att
en verklig fara var för handen-och skyndade
att afbryta: : !
Om mina tjenster kunna här vara till nå-
got gagn, eger ni endast. att :befalla, ehuru
jag sjelf måste räkna dem öfverflödiga, då
vida skickligare stå er till hands.s
Amalia, som icke lät undfalla, sig det in-
frvck hennes första ord gjort och den förelse
hvarmed Nathanael uttryckt sig och deraf
stärktes i. öfvertygelsen om sanningen af -ba-
ronens uppgift, tillade;
,Till er ;står hennes sista hopp: och icke al-
lenast hennes, utan allas vårt, ty vi skuile
sakna, ja vi skulle sörja oändligt. ..
A1t ömheten öfyverdrifver er fruktan vill jag
hoppas, min fröken. Ni tycks föreställa er
det värsta.,
O, min herre, hon lider rysligt,
Skulle faran öfverstiga konstens krafter?
Hvad söger ni, herr lifmedikus?2 frågade Na-
thanael, vändande sig till Heinze.
Denne, som ingenting förstod af hvad som
här speltes, och kanske fruktade att också
kär se sig undanträngd, vände honom ryggen
utan att svara:
Nathanael tillskref Heinzes sårade egenkär-
lek denna ohöflighet och tillät sig ej några
andra misstankar.
Ni måste återskänka öss henne!, sade
Amalia.
Ni smickrar, under det ni gäckar den mensk- I
liga förmågans otillräcklighet. Men tillåt mig
päminna er att det gifves sjukdomsförhållan-
den, då ögonblicken äro dyrbara, då lifvet