RETA ——— LL —— ——— —ervnni
kappan. sedan;-som han-lade under våra: föt-
ter! Det är en beletvad ungdom, jag försä-
krar er det, fröken Amalia! Ochvall den tjenst-
aktighet och uppmärksamhet han visade ba-
ronem. Utan denna, skulle han varit vackert
narrad på den otillförlitlige skepparen, som
rest ifrån honom. :Ja, han. skulle: icke vara
der han är nu.s :
Ett ljus uppgick af dessa orå för Heinze.
Han såg nu i den afundade. medtäflaren den
fendtlige okände, som spelat honom hans rof
ar händerna och ett oförsonligt hat växte från
detta. ögonblick i -hans själ.
Stolt öfver sin hämd och den djupa verkan
den tycktes åstadkomma hos-Nathanael, äm-
nade Amalia att deraf gifva Hedvig del, då
hon i dörren möttes af denna, som blek
och med stirrande blickar, utan att förmå ut-
tala ett enda ord, förde henne till ett fönster
och mekaniskt pekade utåt. Detta fönster
lemnade. utsigt öfver Blasieholmis-hamnen,
Skeppsbron och den army; hvarmed Östersjör
på denna sidan omfattar Birgers gamla stads
Här såg hon kajerna hvimla af folk, som
samlades för att begapa en liten kronslup,
som styrde kosan rakt emot landningsplatsen
atanför Lewenhaupteka huset. I denna stu
sutto några personer i militärisk uniform och
midt ibland fom en högvext man, insvept i
en kappa, hvars högt uppdragna krage icke
örmådde helt och hållet;dölja bangs ansigtey
som var utomordentligt blekt. SDR
Amalias ögon häftades, som af en magne-
isk kraft, på detta ansigte, och då slupen
andade och mannen, omgifven af vakt, reste
ig upp och lät kappan falla tillbaka och vi-
ade ett ansigte, i hvars drag Amalia- igen-
vände sin fars, då uppgaf hon ett smärtsamt
op och föll sanslös ned på golfyet.
(Forts. följer.)