en person, som aldrig ena vågat smickra sig
med tanken att för: er vara sbekant.,
sFörolämpning? upptepads Amalia med ett
högådraget lugn. Jag förstår er-icke, Den
stackars Celinda har, till allas vår sorg, måst
dö utan ert: biträde. Vi hafva således förgäf-
ves anmbodat er; men vi vilja med tacksam-
het afbörda oss detta., : Och--hon upptog en
börs och räckte honom.
Ni är att beundra; som så lyckats öfver-
vinna allt det milda, ädla och försonande som
utgör ert -köns- prydnad, att en man måste
finna sig: besegrad af den infernaliska skärpa,
ni ned så obehindrad framgång vetanvända.x
Med dessa ord lemnade Nathanael rummet.
Heinze och: Letort betraktade hvarandra utan
att ännu egentligen förstå det ringaste af detta
uppträde. Den förre njöt dock af hvad som
händt Nathanael, såsom af en seger öfver en
medtäflare, den han hatade; den sednare dere-
mot, som igenkänt Natbanael från den mor-
gonen, som lifvat henne med hoppet om äf-
ventyr, intogs af helt andra känslor, och hon
sade till Amalia;
Min fröken, ni här handlat grymt, ty ni
har förolämpat en ganska ädel man.
Amalia log endast med en triumferande min.
En mönnx, fortfor Letort, som icke kan
vägra ett fruntimmer en bön, som möter hen-
nes önskningar med en tjenstaktighet, en be-
redvillighet, som gör honom till hennes slaf.
Ni tycks bekant med hans sällsynta egen-
skaper ?, anmärkte Amalia.
Emedan jag pröfvat dem. Det var han
som bistod oss den morgönen vi skulle taga
afsked af fröken Guiseldas: broder, då han
skulle begifva sig till kriget, han som lem-
nade honom sin egen segelslup, hvari han öf-
verfört oss, Ni skulle bara sett den lilla nätta
jakten hur den flög på vattnet. O det var;
en glädje! Det var som ett äfventyr! Och