vi se gerna att vår ärorika författning ärak
genom hans hat och helgas genom hans fruk-
tan.
Äfven de personliga anfall mot vårt blad
till hvilka Elysåe-sjelfherrskaren nedlåter sig
skola icke förvirra oss. Hr Bonaparte må
kalla oss den passionerade tolken för fiendt-
liga partier eller representanten för en egen-
nyttig opposition. Vi äro icke, såsom Moni-
tören, organ för en nation, men vi äro i fö-
revarande fall något mer, vi äro organen för
det menskliga samvetet, för detta medvetan-
de, som åtskiljer menniskan från boskap, or-
ganen för denna oböjliga sedelag, hvilken in-
gen menedig domare kan omstörta och hvil-
en en än så lysande framgång icke kan
kringgå. Blott på en anklagelse, som hr Bo-
naparte i sin vrede framkastar, måste visvara.
Han förmenar att vi billigat de föregående
franska revolutionerna (1830 och 1848) icke
för hvad genom dem vunnits utan för det
dervid utgjutna franska blod. Vi tadla syn-
barligen den 2 och 4 December för det de
voro så blodlösa?... Emedan blott 1200
oskyldiga promenerande på ljusa dagen, på
öppen gata utan motstånd blifvit mördade af
den berusade och för ändamålet af hr Bona-
e bestuckna soldatesken? Nej så är det
icke, tyrSt; Napoleonsdagen borde då firas
den 4 December på de oskyldigas torgp...
Den egentliga frågan är: Hafva vi drömt hela
tiden ända till nu? Är det ett ogrundadt på-
stående, att Frankrike blifvit beröfvadt alla
sina rättigheter, att det icke längre har poli-
tiskt lif, såsom Times vågar att påstå? Eller
gör det deremot, såsom: hr Bonaparte förkla-
rar, för första gången ett försök med den mest
obegränsade frihet? Om Frankrike eger poli-
tiskt lif, så böra vi finna det, liksom det ani-
maliska lifvet, i dess organers fullkomlighet;
dess senat, dess lagstiftning, dess generaler,
dess auktoriteter, dess kommunalråd och fram-
för allt i dess press... I dess domstolar pre-
sidera ännu just de samma män, som samla-
des den 2 December föratt förklara presiden-
ten afsatt för förräderi och mened, som i
April svuro samma man trohet, och som-nu
i hans namn handbafva så mycket af lagen,
som han låtit bestå, så ofta han tillåter den
att ha sin gång. I spetsen för hären. står den
samme general Magnan, som, då hr Bona-
arte förhördes i pärskammaren i anledning
af attentatet i Boulogne, öfverhöljde honom
med sitt förakt för hans olyckliga försök att
besticka honom. Sedan den tiden har försö-
ket förnyats och med mera framgång. Sena-
ten är sammansatt af lejda pensionärer, utan
sjelfständighet, utan karakter, och den lag-
stiftande församlingen har blott tillåtelse att
yttra sitt ogillande af det förstörande slöseriet,
som den icke har lof att hämma. Hvar fin-
nes här något politiskt lif? Allmänna valrät-
ten är ett tomt ord, ett strålande intet, För
att vara något, bör innehafvaren ega ej blott
en röst, utan äfven ett val.
Öfvergå vi från institutioner till handlingar,
så finns i plundringen af orleanska familjens
egendomar samt i Lambessas och Cayennes
fångskepp, som äro fyllda med tusenden af
odömda landsförviste; det bästa beviset för att
det menskliga samhällets stora mål — skydd
för person och egendom — icke är inbegri-
pet i nuvarande franska regeringens plan.
Om detta är en trogen skildring af Frank-
rikes nuvarande ställning — och hvem kan
neka att så är förhållandet? — ha vi då icke rätt
till förundran öfver ett folks urartande, som
under sådan förnedring och nesa, som denne
man bringat öfver detsamma, kan ha tid eller
smak för revyer eller processioner, raketter
och transparenter?. Och måste icke åsynen af
det: cesariska Fratkrike med sin servila senat,
sina fala generaler, sin halft muntrations-
halft administrationsminister, sina vilda pre-
torianer och böjliga myndigheter, nödvändigt
pätvingå oss en jemförelse med det romerska
rikets mörkare tider? Hr Bonaparte traktar
efter allt för mycket. Frankrikes press skulle
för längesedan sagt detta, men dess press är
stum. Dess talarstol skulle ha sagt det, men
dess talarstol är mållös. En nation kan vara
fri och stolt, eller trälbunden och underdå-
nig; men man kan ej vänta, att det med nå-
gon konst skall lyckas att komma Frankrike
till att yfvas öfver sitt slafveri eller att stolt-
sera öfver sin vanära.
Hr Bonaparte undanbeder sig våra jemfö-
relser med byzantinska kejsardömet. Upp-
täcker han då ingen familjelikhet, åtminstone
med en person i den skildring, som Gibbon
meddelar om kejsar Commodus:
Midt ibland ett smickrande hofs bifallsyttringar
var han icke i stånd att dölja för sig sjelf, att han
förtjenat förakt och hat af hvarje tänkande och he-
derlig man i sitt rike;. hans vilda sinne var retadt
genom medvetandet af detta hat, genom afunden till
hvarje slags förtjenst och genom aningen om en fara,
som för sig hade goda grunder.n
ossssmstsljksnon———