och förkrossad af de känslor som Hedvigs
ömma ängslan uppväckte förmådde han en-
dast genom en stum ömhetsbevisning besvara
hennes oro.
Då väcktes hans uppmärksamhet på en ny
personage, som helt obekant och lika ovän-
tad framträdde. Det var en liten, undersätt-
sig man, som kom ridande på en liten grå
klippare. Sjelf var mannen gråklädd från huf-
vud till fot och tycktes hafva något af klip-
pare, i sin fysionomi, som saknade allt annat
intelligent uttryck och visade anletsdrag af
den simplaste bildning.
Skulle en viss baron Schaumbach vara att
träffa här? sade han och sköt den bredbrät-
tiga hatten något tillbaka, hvarvid den sjelf-
belåtna, trotsiga anletsminen tydligare visade
Big.
Hvad skulle ni vilja honom? frågade ba-
ronen.
Hvad jag skulle vilja honom? upprepade
den gråe mannen. Säg mig ni hvar han
är, så skall jag nog säga konom hvad jag vill.,
Ni ser honom här,, sade baronen, som icke
ville väcka sin fistmös och systers misstankar,
genom att antaga ett omotiveradt inkognito.
I sällskap med sådana små fäntor! Och
han betraktade Hedvig och Guiselda med o-
försynt djerfhet. Ni har god smak, det vill
jag tillstå.n
Baronens ögon blixtrade vid detta plumpa
skämt, hvilket skyndsamt dref Hedvig och
Guiselda att aflägsna sig och upphinna Letort,
som stannat på afstånd.
Det var skada för er att jag kom att af-
bryta en treflig stund; men affärer gå fram-
för allt. Hur är det, min baron, ämnar ni att
resa bort denna morgon?
;Hvad berättigar er till ett sådant spörjsmål?
xJo ser ni, jag har mina skäl. Då det gäl-
ler affärer, så tar man sig den friheten.