För, vidare upplysnings vinnande, uppskjöts under-
sökningen till lördagen; hvaremedlertid Pettersson var
nog hederlig, att afstä frän allt ansvarsyrkande på
tilltalade Nilsson.
— Till poliskammaren ingafs i dag följande rap-
port af poliskommissarien Backlund:
Till undertecknad har blifit anmäldt att stads-
vedbärarehustrun Johanna Pettersson, född Grönros,
boende i huset N:o 11 Kaptensgatan, på det högsta
vanvärdade sin 2 ärs gamla son, Carl Axel., —
I anledning häraf begaf jag mig gärdagen till Pet
terssons bostad, der jag fann det arma barnet myc-
ket afmagradt och kämpande med döden, och upp:
lystes af i gärden boende personer, att den onaturliga
modren ofta lemnat sitt barn utan tillsyn samt nu
sednast varit från detsamma 2:ne dygn; äfvensom
modren, hvilken lefver i brottsligt förhällande med en
sjöman, alltsedan denna bekantskap begynts, visat det
späda barnet den största kallsinnigbet, hvilken urartat
till den vanvärnad att den värnlösa varelsen i går
e. m. afled.,
Och utvisar närlagde läkarebatyg bäst, huru P. upp-
fyllt sina förbindelser som mor,
Gossen Carl Axel Pettersson besöktes af mig den
6 dennes och fanns han då af svält och vanskötsel sä
medtagen, att få tecken till lif hos honom förmärk-
tes. Grannarne underrättade mig, att barnets mor
ej sett om det på två dagar.
Stockholm den 8 September 1852.
E. G. Palmgren.
Med. D:r 8 Chir. Mag.v
Vid förhöret försvarade sig den tilltalade ganska
käckt, under försäkran att hon städse på bästa sätt
värdat sitt barn. För öfrigt hade detsamma vari
sjukt i hela 7 veckors tid i magplägor, derunder Pet-
tersson tvenne gänger varit på Barnhuset med det
och en gång hos doktor Palmgren.
Kommissarien Backlund tillkännagaf derpå, att han
kunde med vittnen styrka det i rapporten apgifna för-
bållandet; hvadan ransakningen fick anstå till nästa
lördag.
— Vi meddela här nedan det af oss förut
omnämnda af kongl. sekreteraren W. F. Dal-
man, i egenskap af ombud för L. A. Jacobs-
son, till härvarande rådstufvurätt ingifna an-
förande emot utgifvaren af tidningen Folkets
Röst.
Till Stockholms Rädstufvurätt!
Det ätal jag begärt emot den Tidning som för när-
varande bär titeln : Åtierigen Folkets Röst! har tvänne.
anledningar.
Den första och närmaste är de smädelser, försätliga
insinuationer samt uppenbara och direkta, ä heder
och ära gäende beskyllningar, hvilka utgifvaren a:
nämnde Tidning mot mig sig tillåtit uti bifegade N:o
67 för den 21 sistlidne Augusti — artikeln på 1:a
sidan, börjande ä 4:de spalten 10:de raden nedifrår
med orden : Städse ha vi bäde ete., samt fortsät
tande ä 5:te spalten t. o. m. 50 raden uppifrän t. o.
m. orden skälmstycken och karnaljerier, — der, allt
öfrigt att förtiga, jag på flera ställen benämnes med
det äreröriga smädeordet: kanalje, der det vidare
pästäs att jag handlat samvetslöst och skurkaktigta,
der det ytterligare uppgifves, att man känner åtskilliga
bedrägerier med mina fabrikationers och att jag för
tillverkningen af mina tvåler och parfymer möjligen an-
vänder för menniskors lif och helsa skadliga ämnens
samt slutligen att jag (såsom jude) likasom hela detta
af Gud förbannade slägte, med högst få undantag,
icke lefver och aldrig ens tänkt på annat än skälm-
stycken och karnaljerier.n
Tvifvelsutan är det alldeles öfverflödigt att på annat
sätt, än genom en helt enkel citation inför en upplyst
jury analysera halten af nämnde uttryck och beskyll-
ningar, och säkert kan icke nägon jury af hederligt
och hyfsadt folk sammansättas som icke inser, icke
blott det räa, otidiga och plumpa i sjelfva de begag-
nade vuttrycken, hvilket ställer författaren på sam-
hällets lägsta ståndpunkt, utan äfven det gemena och
brottsliga i sjelfva artikelns hela åsyftning, att nem-
ligen angripa och förklena mitt goda namn och rykte
samt förderfva min välfärd genom uppenbara lögner
angäende beskaffenbeten af mina fabrikationer.
Af sädant skäl har jag ansett mig skyldig mig sjelf
och min familj, att befordra äreskändaren till välför-
tjent straff, och yrkar säledes att han må kännas
skyldig till ansvar enligt 3 11 mom. Tryckfrihets-
lagen den 16 Juli 1812, jemförd med 60 kap. 5
Missgerniogsbalken.
Men, som jag först här ofvan yttrat, äfven ea an-
nan anledning finnes, hvarföre jag beslutat mig till
anställande af lagligt åtal emot denna Tidning. Den
är af en mera allmän natur, och jag skall oförtäckt
uppgifra den.
Det finnes ingen hederlig och tänkande menniska,
som icke med harm och vämjelse mäst äse, huru
denna tidning med en exempellös fräckhet under nä-
gra är gjort till sin hufvudsakliga och nästan uteslu-
tande uppgift att ockra på den Yrähet, som kan fin-
nas i samhället; att göra sig till godo de mest lumpna:
och läga passioner och pregla smädelsen till gängbart
mynt; att väcka och underhälla misstro, afund och
hat hos den ena samhällsklassen emot dea andra; att
företrädesvis hos den mindre bemedlade och den min-
dre upplysta delen af samhället uppsöka just de pas-
sioner, som äro lättast retade, emedan de äro de lät-
tast åtkomliga; att i öfrigt lefva på skandalen och
bereda sig atsättning genom att med fräcka ögon
tränga in i det enskilda lifvets innersta företeelser,
och med fräcka händer utkasta familjelifvets belgå
till pöbelns bän och förlustelse, denna pöbel må nu
bestä af bättre eller sämre folk; attslutligen hos hvar
och en, som har ett namn, eit rykie eller ett anse-
ende att förlora, söka, genom uppenbart hot att eljest
öfverhöljas af denna tidnings smuts, utpressa en dryg
lösepenning för att derifrån köpa sig fri.
Jag beböfver icke anföra nägra speciella exempel
häruppä eller andraga nägra särskilda vittnen elier
bevis; mina vittnen är hvarje utkommande nummer
af nämnde tidning, och mina bevis är den flod af
rähet och skändlighet, som genom densamma hvarje
onsdags och lördags morgon utgjutes öfver Sveriges
hufvudstad.
Men lika kändt det är, att en usling, i trots af
det djupa förakt och den förbittring, hans person och
yrke ingifva hvarje bildad och rättsinnad menniska,
under äratal bäde vågat och lyckats, att på detskam-!
ligaste sätt brandskatta samhallet; att tillocka sig
sare bland den okunniga oci derföre städse lä
ledås hopen, hvars mälsmanskap ban för
regifser sig föra, och hvilken derföre bed
sällan lyssnar till hans lögner och suger h
alt nedsudla tidningspressen och sätta d
friheten i vanrykte, ja, göra henne i v
hatlig; — lika kändt är det äfven att lager
nes handhbafvare hittills icke förmätt stag. bansfräck-
het, eller sätta medborgare i skydd för hans anfall,
eler äterupprätta den allmänna moralens och sedlig-
hetskänslans sjunkna anseende.
Det är äfven lika allmänt kändt, att ens
sök att befria sig sjelfva och samhället i
smuts, bvarmed denne usling öfverhöljer båda, stran-
dat emot de undflykter och utvägar hvarmed han up
penbarligen hänat och gäckat lagen och dess E
san:t att han till och med nu till slut (ty det be
ver väl icke sägas, att det ej varit om det I
2. k. ansvariga verktyget jag talat, utan 2 gen
verkliga utgifraren af nämnd tidning) sökt
beteendet sorikne
,Du skall ännu en girg före hans pe
få äterse honom. Jag söger ieke mer. De
finnes saker som låta så dumrma att tala om.
men som taga sig bra nog uti handling. Är
du färdig nu?
Hedvig hade med Guiseldas tillbjelp i stör-