9 Kar,
Äfventyroet.
Likazom den garla nederländska mäålare-
skolan använde guldgrund för sina figurmål-
ningar, drog morgonrodnaden sin förgyllde
duk bortom den töcka landskapstaflan, gom
Djurgårdens gröna kullar bildade mot österns
horisont, då Guiselda morgonen efter detta
uppträde smög sig in i Hedvigs rum och
med en sakta smekving på hennes panne
väckte henne ur sina drömmar.
Hedvig drömde om Joachim och om gir
fader. Hon hade på flere år icke sett denne
sednare och tyckte honom nu segerrik, för-
ypgrad och förskörad, emeden drömmarnes
taflor belystes af kärlekens och hoppets dag-
rar. Hon var lycklig i denna dröm, emedar
den slöt en krets omkring henne af allt hvad
hon hade kärast.
Vid Guiseldas smekning spratt Hedvig till.
Hon såg sig om. Verkligheten med sin tom-
het och sin saknad föll tung på hennes själ.
Ack, Guiselda! — sade hon — hvarför
väckte du mig? Det är så sorgligt, så öds-
ligt, så saknadsfullt i dagens Hf! Hvarför
fick jag icke drömma? Jag var då hos Ao-
nom och min far. Hvad har jag att vakna för?,
För honom! — svarade Guiselda skalkak-
tigt, I går då jag såg smörtan vid ditt af-
sked föll mig en idå i sinnet. Du skall sjelf
gilla eller förkasta den. Se här, din kam-
marrob! Låt mig få tjenstgöra som kam-
marjungfru. Skynda bara och följ mig!
,Hvad skola vi företaga?s
Tystnad, i första rummet tystnad! Hem-
lighet är alldeles nödvändig! Se så, din lilla
toffel nu! Morgonkragen är öfverflödig, och
schalen sedan — de behöfvas icke för vår
toalett.n .
Bäista Guiselda, säg mig då hvad du äm-
nar, hvad detta skall tjena till?