eller handens ingifvelee han lydde då han svarade: Accepteras,? Det dragna kortet afgjorde Joachims öde. Men bans kinder bleknade, som om dödens hand vidrört dem, och ögonen sjönko djupt in i sina gropar. : Baronen hade tappat. Ringen var förlorad. Förtviflan grep i detta ögonslick hans själ. Af alla förluster han gjort var det ingen som så öfverväldigat honom med saknad, ånger och blygd. Förrädare ! utropade han, då han kom i ensamheten, ,hvarföre besvek du raig med en makt, som du icke egde? Förbannade vare dina falska löften, som Jockat mig till detta steg och bringat mig till den grad af föriviflan, hvari jag efter denna olycksaliga förlust befinner mig I Så stormade han ut, utan att tönka attförrädaren var hans egen sväghet, som icke förmådde tyga passionens vilda kraft. Han var nästan utom sig och afbidade endast ögonblicket, som skulle föra bonom från detta ställe, der han ej hade något mer att förlora. Det var honom omöjligt att njuta någon hvila under de timmar, som återstodo före afresan. Med hastiga och ojemna steg spatgerade han fråm och åter i sin sängkammare, anklagande hivimel och jord för sitt vidriga öde. Under det han förbannade sin olycka och hela verlden, log Heinze och sade: Nu är han fullt i mitt våld! Resan förekommen och udden af lansetten applicerad på det sjuka ället, Ännu några ögonblick och den träffer! Det svider — — det blöder — — aj. aj! Stackars baron! Det fr illa att så nödvas martera honom för att beveka den sköna systern, men för f.n! Hvad gör man icke man ör kär och bar et lyrande mål att vinna ?,