eller handens ingifvelee han lydde då han
svarade: Accepteras,?
Det dragna kortet afgjorde Joachims öde.
Men bans kinder bleknade, som om dödens
hand vidrört dem, och ögonen sjönko djupt
in i sina gropar. :
Baronen hade tappat. Ringen var förlorad.
Förtviflan grep i detta ögonslick hans själ.
Af alla förluster han gjort var det ingen som
så öfverväldigat honom med saknad, ånger
och blygd.
Förrädare ! utropade han, då han kom i
ensamheten, ,hvarföre besvek du raig med
en makt, som du icke egde? Förbannade
vare dina falska löften, som Jockat mig till
detta steg och bringat mig till den grad af för-
iviflan, hvari jag efter denna olycksaliga för-
lust befinner mig I
Så stormade han ut, utan att tönka attför-
rädaren var hans egen sväghet, som icke för-
mådde tyga passionens vilda kraft. Han var
nästan utom sig och afbidade endast ögon-
blicket, som skulle föra bonom från detta
ställe, der han ej hade något mer att förlora.
Det var honom omöjligt att njuta någon hvila
under de timmar, som återstodo före afresan.
Med hastiga och ojemna steg spatgerade han
fråm och åter i sin sängkammare, anklagande
hivimel och jord för sitt vidriga öde.
Under det han förbannade sin olycka och
hela verlden, log Heinze och sade: Nu är
han fullt i mitt våld! Resan förekommen och
udden af lansetten applicerad på det sjuka
ället, Ännu några ögonblick och den träf-
fer! Det svider — — det blöder — — aj.
aj! Stackars baron! Det fr illa att så nöd-
vas martera honom för att beveka den sköna
systern, men för f.n! Hvad gör man icke
man ör kär och bar et lyrande mål att
vinna ?,