YGIKUBCR al 54 UUVCLyUllR all UC tj TOTTJERGE aAalL VC hjertas af en grefve Rosen eler hr Swainson. E. 0. 8. RÄTTEGÅNGSoch POLISSAKER. I går afton har varit lugnt och tyst på hufvudstadens gator, med det undantag att en del gossar samlat sig kl. 9—10 i Storkyrkobrinken och hvisslat. De åtskildes dock så snart polis ankom. — Vid rädstufvurättens fjerde afdelning har förevarit ett från öfverståthällareembetet remitteradt möj angående murarearbetarne Spängberg, Åberg och Bongner, tilltalade för att hafva mändagen den 14 sistl. Juni, medan de varit sysselsatta med murarearbete inne ä en gärd vil Barnhusträdgärdsgatan, våldsamt slagit murarearbetaren Johan Eriksson. Slagsmåle: hade föranledts deraf att Spångberg och en annav murarearbetare Bengtsson ryckt till sig nägra tegel stenar, dem Eriksson uppburit på byggnadsställningen för egen räkning, och att Eriksson i barmen deröfver gifvit Bengtsson och, såsom Spängberg pästätt, äfven denne en örfil. Uppretade häröfver, hade säväl Spängberg som de två andra tilltalade uppe på ställningen piskat upp Eriksson, dervid Bongner begagnat en sä kallad trealnarskäpp säsom tillhygge, hvaremot Eriksson med ett lod tilldelat Spängberg ett stort sär på näsan. Af fruktan för ytterligare misshandling hade emellertid Eriksson begifvit sig ned från ställningen och till ett-gent öfver gatan beläget bus, för att derstädes få skydd, men hade ej hunnit längre än till portgängen, innan Bongner och Aberg uppbunnit honom och släpat honom med sig tillbaka till förstomförmälde gärd, der de på ett barbariskt sätt slagit honom, sparkat honom för munnen, så att en tand sprungit af, samt sönderslitit hans kläder. De tilltalade hafva förnekat angifvelsen, men afhörda vittnen hafva intygat det hufvudsakliga deraf. Eriksson har yrkat ansvar ä Aberg och Bongner enligt 20 kap. 7 missgerniogsbalksn samt fordrat ersättning för sveda och verk, de sönderrifna kläderna m. m. med minst 100 riksdaler bko. — För nämnde afdelning inställdes i förrgär förre uppassaren Gustaf Adolf Nylund, som blifvit angifven för att hafva sistlidne höst, då han uti huset n:o 21 vid Lilla Nygatan betjenat resande med borstning, från kapten Rothman frän Kalmar tillgripit ett par stöflor, dermed så tillgätt, att Nylund, som af Rothman innan dennes afresa från staden fätt uppdrag att inpacka hans saker, deribland varit två par stöflor, sedan han inlagt blott det ena paret och igen snört kappsäcken, visat Rothman att sakerna och särskildt stöflarna voro med, hvilket nogsamt kändes, då stöflarna lägo öfverst, hvarefter Rotbman törst vid hemkomsten till Kalmar förmärkt att blott det ena paret medföljt. — Nylund, som blifvit hitsänd från Göthehorg, dit han efter första förhöret i poliskammaren afvikit, har under ären 1849—51 varit tilltalad och till en del blifvit fälld för en ansenlig mängd förbrytelser, hvilkas uppräknande i öfverstäthällareombetets remisshandlingar ensamt upptager ett halft ark. — Tunonbindaregesällerna Klintberg och Sandqvist samt tannbindarearbetarae Äman och Ekberg hade den 15 sistl. Juni, medan deras mästare, tannbindaren Nyström, varit bortrest från staden, hos öfverstäthällareembetet anhållit att blifva från Nyström skiljda på den grund att N., som flera dagar varit borta från staden, innen sin. afresa underlätit att förse dem med nödig kost och arbete; på hvilken ansökning öfverstäthällareembetet, sedan poliskommissarien Rönnström dels vitsordat sökanderras förenämnde uppgift, dels ock upplyst, att Nyström gjort sig känd att i allmänhet icke uppfylla de skyldigheter, hvilka honom i hans egenskap af mästare äläge, resolverade, att som sökanderna icke borde betagas tillfälle att hos annan mästare förskaffa sig det arbete och underhäll, hvarmed Nyström uraktlätit att dem förse, de tillsvidare förklarades frie från sin arbetsskyldighet hos Nyström. Sedan Nyström, som icke öfverklagat detta beslut, redan den 19 i nämnde möänad, efter sin äterkomst till staden, hos öfverstäthällareembetet yrkat att äterfö sina arbetare, men erhållit anvisning att derom stämma till domstol, hade Nyström bos rädstufvurätten uttagit stämning ä ej mindre ofvanbemälde arbetare med pästående att de, som hos N. häftade i ej obetydliga ekulder för Jemnade försketter, mätte åläggas att antingen genast betala sagde skulder eller ock ätergå i Nyströms arbete för att desamma aftjena, än äfven poliskommissarien Rönnström med yrkande om ansvar ä denna för hans ofvanberörde ätgärd i poliskammaren med arbetarnes befriande. Under mälets handläggning vid rädstufvurättens fjerde afdelning har Nyström anfört, att han lemnat sina ifrågavarande arbetare kontanta förskott dels till kläder och dels till betalande af skulder till deras förra husbönder, men att de genom lättja och oordentlighet ställt sä illa till för sig, att de, längt ifrän att afbetala nägot på sina gamla skulder, i stället åsamkat sig nya, hvarjemte Nyström förevisat skuldsedlar, dem arbetarne till honom utgifvit och deruti de utfästat sig att genom arbete betala i förskott bekomna summor, nemligen Klintberg 88 rår 24 sk., Sandqvist 67 rdr 24 sk., Aman 88 rdr 24 sk. och Ekberg 27 rdr 24 sk. rgs samt förbundit sig att från Nyström icke afflytta förrän nämnde summor blifvit till fullo betalda. — Häremot hafva arbetarne genmält, att de blifvit hotade och förledda att utgifva ofvanberörde skuldsedlar, och att skuldebeloppen tillkommit pä det sätt, att Nyström skrifvit sju för tu för den förtäring arbetarne, hvilka erhällit betalning per styck emot att sjelfve hälla sig med mat, undfått ä hans hustrus näringsställe, hvarigenom inträffat, att arbetarne, sedan de en gång räkat i skuld, icke med bästa vilja förmätt arbeta utaf nägot deraf, utan alltmera fallit i händerna på Nyström, som besagnat och nu ville fortfarande begagna deras beroende af honom för att qvarhälla dem i hans arbete pä sämre vilkor, än de annorstädes kunde erhälla; försäkrande de, att de på de få veckor de nu varit skiljda frän Nyström, förtjenat mänga gänger mera in pä månader förut; och förklarade Sandqvist, att astän han i hela tolf är blifvit på förberörde sätt jvarhållen hos Nyström, han likväl ej ämnade blifva ans lifegne till döddagar, utan erbjöd sig att hvarje fecka afbetala ett visst belopp utaf sin skuld, hvilket rbjudande likväl ej antogs af Nyström, som fordrade! RENHET RR ÅRSTA ABBES Ao GÖTENE DEN FEN STANS SANSAT eller handens ingifvelee han lydde då han 3 Å TS RA