ronen blef den tappande. Af denna kris förstod Heinze alltid att draga fördel. Baronen ville bryta sin otur och bringades lätt till excesser. Han höll högt på ett kort; lyckar var vidrig och guldet strök. Mina herrar! sade Heinze emellanåt til de andra, då ban såg dem förlora; j kunner icke vinna, ty j uppmanen icke lyckan. Baron Schaumbach är oss ett lysande exerapel på ett chevalereskt sinne i strid med fataliteten af en liten otur. Han förstår att näps: den, så att den skall tröttna att förfölja honom... Se så, vågen då! Baronen skulle på ett sådant kort vågat tiodubbelt. Icke gannt, herr baron! Också mäste lyckan, då hon kommer, ersätta alla edra förutgångns förluster. På detta sätt förstod Heinze att smickra. uppmuntra och förespegla den olycklige spelaren och följderna äro oss bekanta. Dukaterna voro slut, de hade rullat i raedspelarnes kassor. Heinze betraktade Joachim kallt och frågande. Det låg en utmaning t: denna blick. Jaså, ni vågar ej Mer, sade han och vände sigBtill de öfriga. Detta var nog. Joachim stirrade på korten. Ni väljer. Jag parerer att er smak blir iycklig. Joachim betraktade ringen. Ni tror på en lycklig smak?, sade han. Jag tor. på den goda smakens lyckan svsrade Heinze, skäntande. 3ir OCD OCh segra!; ljöd det i Joachims öra. Völan! nu vill jag pröfva din makt Hjerteress ör et väcker kort, min smak falj ä d dennar, sade han, visande NE till gästerna. Den högt Med Tembundrade dukater är Cen 1C8e betald. Jag håller honom börs Och ban honom på kortet, Heinze tycktes öfverväga. Var det smaken