Ra
vr
par tillknäppta armlinningerne stucko de mjel-
laste små händer fram. Håret som var upp-
Istruket öfver pannan och sammanknutet un-
der hufvudduken, smög fram sid rikedom i
några glänsande lockar, som ringlade sig ned
öfver axlarnes rundning.
De betraktade hvarandra med en liten öf-
verraskning öfver effekten af den fräramande
förklädnaden joch kunde icke .afhålla sig att
till hvarandra utropa: Hvad den klär dig väl!
I Guiseldas förmak väntade dem emellertid
madam Letort och Morits. Äfven de voro
klädda i bonddrägter.
Madam Letort, som vid fyllda fyjtio år ännu
icke glömt att hon varit vacker i sin urgdom
och icke brutit det garsla käörleksförbundet
med den fordne smickraren — spegeln, för-
sonade sig vid Hedvigs och Guisc:das åsyn
med förklädnaden, ötver hvilken hon nyss
framför sin toalett förklarat sitt missnöje, eme-
dan deniicke förmådde frarmtrolla apparansen af
en tjuguårig fögring åt hennes utseende. Nu
klarnade hennes ansigte, hon såg att den var
pittoresk och hon smickrade e ed ait hon
bedragit sig sjelf på deneffekt hon nyss klandrat.
Häraf bör dock icke den gu!satseen dragas
att madam Letort var en gammal kokett. För
det första var madam Letort alls icke gam-
mal. Fyrtio ör är den ålder, som man van-
ligen benämner med en viss åldere, ehur
den snarare borde kallas oviss, eri ung
domen helt och hållet skjuter den ifrån
och den sjelf icke vill kännas vid ålderdomen,
hvadan följer den bestämda ovisshet hvartill
den hör; för det andra var hon icke skokett;
,
ty bon lefde endast i hvad com varit — gin
ungdom och sin fögring. Detta skulle ju sna-
rare kunna kallas att vara — konservativ?
Madam Letorts böjelser skulle litast kunna
ndelas i kärleken (till ungdomen, till äfven
tyret och till sin unga fröken. (Forts.)