het uti sjelfva det förakt han hyser för sig sjelf, i
det han, i hopp att undandraga sig ett ädömdtstraft,
ställt sig bakom skölden af en skamlig och vämjelig
sjukdom.
Det är slutligen lika allmänt kändt, att så stor och
så allmän, och jag fruktar att tillägga, sä grundad,
är i konungariket Sveriges hufvudstad den allmänra
öfvertygelsen om äklagaremaktens slapphet, lagskip-
ningens lamhet och sjelfva lagens oförmäga, att med-
borgare efter hand börja anse sig nödsakade att, se-
dan samhället upphört ait skydda, begagna sin na-
turliga rätt att skydda sig sjelfva, och använda den
personliga styrkans makt, när lagens vanmakt visat
sig alltför uppenbar.
Allt detta sammanlagdt utgör den andra anleånin-
gen till det åtal jag begärt emot nämnde tidning.
Jag hoppas att vid detta ätals anställande hafva
bättre framgång än flera mina föregångare, emedan
dessa öfverklagade skändligheter under tiden vuxit
alltmera, emedan den allmänna förbittringen öfver
dem äfven vuxit i samma män och emedan det all
männa bekymret öfver samhällets i detta hänseende
sjunkna moraliska halt äfven i samma män tilltagit;
och ehuru jag väl vet, att den näpst jag önskar ä-
stadkomma kan på ett direkt vis endast träffa den
uthängda skylten, den s. k. ansvarige utgifvaren, li-
der det dock intet tvifvel, att ju den verklige brotts-
lingen äfven i mer eller mindre män skall hafva nä.
gon känning deraf, och ätminstone någon liten äder
till den orenlighetskälla, som flödar öfver samhället,
derigenom tilltäppas.
Det kan derföre ej eller undgä mig att hafva en
follkomlig och grundad öfvertygelse, att vid detta till-
falte det icke blott är en ringa medlem af den sven-
ska medborgareklass, hvilken samhället, för dess res
ligiösa tros skull, velat tillerkänna endast halfva rät-
tigheter, som framlägger sina rättvisa och billiga kla-
gomäl inför domstolen, utan att bakom honom stär,
huru ringa och obetydlig hans egen person må vara,
det allmänna vettet och rätten; bakom honom stär
den tänkande och sedliga svenska allmänhetens under
äratal djupt särade moraliska känsla, som frögar huru
länge skändligheten skall hejdlöst framrusa och om
ingen damm till slut skall sättas för dess flöden; bak-
om honom står hvarje uppriktig och sann vän af
tryckfriheten — denna ett fritt folks dyrbara egen-
dom — som ej önskar att, äfven i värt fädernesland,
en måhända tör mängen välkommen anledning till
hennes förqväfvande må förberedas; bakom honom
stär slutligen äfven det dofva missnöje och den djupa
förbittring, som lifligt känner att samhällets värdig-
het och moralitet blifvit genom skandalpressen på ett
exempellöst sätt under en längre tid kränkta, men
hvilket missnöje ännu ej bestämdt vet emot hvilket
häll det skall vända sig, antingen emot en bristfällig
och ofullkomlig lag eller emot hennes väktare och
värdare, eller emot hennes bandhafvare och skipare,
och som tillika med ett djupt bekymmer anar säsom
en möjlighet, att en tid kunde komma när svenska
medborgare nödgades att med ett kot på läpparne
anropa lagens rättvisa.
Jag yrkar, på grund af tryckfrihetslagens föreskrift i
5S 13 mom. att mål angäende förbrytelser emot samms3
lag skola, vid ansvar för domare och embetsmän, med
största skyndsamhet afgöras,, och dä den här af mig äta-
iade injurieförbrytelse icke är af beskaffenhet att ge-
nom nägot slags bevisning lagligen kunna tinlintetgö-
ras eller bortadvoceras, eller äreskändarens brottslig-
het derigenom ursäktas, samt mina slutpästäenden,
redan i denna skrift ingefattas, svaranden må enligt
54 1 mom. nyssnämnade lag åläggas nu genast ai-
lägga den förklaring, hvartill han må kunna: an-
se sig befogad.
Slutligen anhäller iag att ersättning för min tid-
spillan sami kostoad ä rättegången må mig tilläggas
med minst 100 rdr bko. Stockholm den 31 Augusti
1852. L. A. Jacobsson genom W. PF. Dahlman.
Rätteligen afskrifvet, betygar
Ex oflicio
G. A. Möllersten.