(Insändt.) Om skatteförenklingen och allmogens dryga skattebördor. I många är hafva säväl oftentligt som enskildt beständiga klagomål blifvit förda öfver de dryga och tryckande bördor, som nu hvila på den skattskyldige jordbrukaren. I anledning deraf torde icke vara ur vägen att undersöka, om dessa klagomäl äro grundade och om den jordbrukande allmogen verkligen är i behof af någon lindring, samt huru och på hvad sätt sådant kan ske. Insändaren vill för dessa frågors utredande icke omnämna de nya pälagor som i sedmare tider under hvarjehanda benämningar tillkommit, utan egentligen fästa uppmärksamhet ä sä kallade ordinarie räntan af jordbruket. Denna var för ett mantal i Upsala län ursprungligen bestämd till 13 rår 21 sk. 3 rst., men den har är efter är så stigit, att den nu mäste per medium utbetalas med 113 rdr 32 sk.; uti Stockholms län utbetalas den med 183 rår, uti Westmanlands län mdd 155 rdr, samt uti Vester-Norrlands län, der ett mantals ränta utgjorde 6 rdr 20 sk., har den så stigit, att den nu utbetalas med 40 rdr. Dessutom bör observeras, att i VesterNorrlands län har denna ränta de sista 10 ären stigit med 10 rdr. Skall den hädanefter i samma proportion ökas, så blir den efter 30 är 70 rdr, istället för 6 rdr 20 sk., som dem borde vara, ilikhet med Jemtland och Skäne, der ordinarie räntan är oförändrad. Det tyckes alltså vara en ganska billig fordran och icke för mycket begäråt, att nägon bom sättes emot ordinarie räntans vidare förökande. Och detta kan lätteligen ske, om den nu ifrågavarande skatteförenklingen blir verkställd efter rätta grunder sä som statsrådet Sandströmer och kommitteen föreslagit, sälunda, att alia nuvarande räntepersedlar förvandlas till penningar. När den fattige bonden, som har sä mänga andra utgifter, redan mäste betala ordinarie räntan med 113 rdr i stället för 13 rdr, sä tyckes det vara hög tid att sätta en bom emot räntans vidare uppjagande. Tre af Sveriges konungar hafva insett och erkänt behofvet deraf. I kongl. brefvet den 16 Juli 1712 anbefalldes kammarkollegium att uppgöra förslag till skatteförenkling och dervid taga 3 öfvervägande, om icke nyttigast vore, att räntorna sattes till en viss summa penningar i ett för allt. Och i kongl. brefvet den 24 Januari 1744 yttrade Kongl. Maj:t bland annat, att någon förbättring i kammarverket icke kunde ske, om ej bonden finge betala hela sin ränta med penningar, hvilket vore det bästa uppbördssättet ete. Och vär nuvarande konung öfverlemnade vid 1848 års riksdag till Rikets Ständer enahanda förslag till skatteförenkling. Det tillhör alltså au Rikets Ständer att å sin sida behjerta den jordbrukande allmogens tryckande ställning och vid fråga om skatteförenklingen päyrka, att den må blifva så: dan som Kongl. Maj:t vid 1848 ärs riksdag föreslog, så att allmogen deraf mätte få ätminstone nägon fördel, fastän den blir blott negat:f. Deremot invändes väl, att när räntepersedlarne stiga i värde så får bonden så mycket mera betaldt för sina varor; men detta gäller alls icke för den fattige bonden, som sitter på ett litet hemman, omgifven af mänga små barn. För sin och de sinas bergning fär ban afyttra nästan allsintet från sitt hemman, utan nödgas genom skjuts, forsling och dylikt förskaffa sig penningar till sina utlagor. Det invän: des också, att om räntorna blifva bestämda i penningar, sä kunvna de i framtiden blifva otillräckliga för statens behof. Men om sä skulle hända, så kan och bör bristen fyllas genom bevillning, som drabbar den rike lika som den fattige. Eller kan det väl nägonsin försvaras, att statens bristande behof skola fyllas endast på den fattiga jordbrukande allmogens bekostnad? Nej, allt talar derföre att den ifrågavarande skatteförenklingen verkstälies sålunda, att alla ränte: persedlar förvandlas till penningar. Sädan har också allmogens tanke varit nästan öfverallt i hela riket, ehuru denna deras tanke på flera ställen blifvit undertryckt. Det vore ändock nägon lindring för den härdt tryckta och beskattade allmogen, att dess ordinarie ränta icke som nu kunde är ifrån är uppjagas och förhöjas. Sat sapienti.