(Insändt.)
Om skatteförenklingen och allmogens dryga
skattebördor.
I många är hafva säväl oftentligt som enskildt be-
ständiga klagomål blifvit förda öfver de dryga och
tryckande bördor, som nu hvila på den skattskyldige
jordbrukaren. I anledning deraf torde icke vara ur
vägen att undersöka, om dessa klagomäl äro grun-
dade och om den jordbrukande allmogen verkligen är
i behof af någon lindring, samt huru och på hvad
sätt sådant kan ske. Insändaren vill för dessa frågors
utredande icke omnämna de nya pälagor som i sed-
mare tider under hvarjehanda benämningar tillkommit,
utan egentligen fästa uppmärksamhet ä sä kallade
ordinarie räntan af jordbruket. Denna var för ett
mantal i Upsala län ursprungligen bestämd till 13
rår 21 sk. 3 rst., men den har är efter är så stigit,
att den nu mäste per medium utbetalas med 113 rdr
32 sk.; uti Stockholms län utbetalas den med 183
rår, uti Westmanlands län mdd 155 rdr, samt uti
Vester-Norrlands län, der ett mantals ränta utgjorde
6 rdr 20 sk., har den så stigit, att den nu utbetalas
med 40 rdr. Dessutom bör observeras, att i Vester-
Norrlands län har denna ränta de sista 10 ären stigit
med 10 rdr. Skall den hädanefter i samma propor-
tion ökas, så blir den efter 30 är 70 rdr, istället för
6 rdr 20 sk., som dem borde vara, ilikhet med Jemt-
land och Skäne, der ordinarie räntan är oförändrad.
Det tyckes alltså vara en ganska billig fordran och
icke för mycket begäråt, att nägon bom sättes emot
ordinarie räntans vidare förökande. Och detta kan
lätteligen ske, om den nu ifrågavarande skatteförenk-
lingen blir verkställd efter rätta grunder sä som stats-
rådet Sandströmer och kommitteen föreslagit, sälun-
da, att alia nuvarande räntepersedlar förvandlas till
penningar. När den fattige bonden, som har sä
mänga andra utgifter, redan mäste betala ordinarie
räntan med 113 rdr i stället för 13 rdr, sä tyckes
det vara hög tid att sätta en bom emot räntans vi-
dare uppjagande. Tre af Sveriges konungar hafva
insett och erkänt behofvet deraf. I kongl. brefvet
den 16 Juli 1712 anbefalldes kammarkollegium att
uppgöra förslag till skatteförenkling och dervid taga
3 öfvervägande, om icke nyttigast vore, att räntorna
sattes till en viss summa penningar i ett för allt. Och
i kongl. brefvet den 24 Januari 1744 yttrade Kongl.
Maj:t bland annat, att någon förbättring i kammar-
verket icke kunde ske, om ej bonden finge betala hela
sin ränta med penningar, hvilket vore det bästa upp-
bördssättet ete. Och vär nuvarande konung öfverlem-
nade vid 1848 års riksdag till Rikets Ständer ena-
handa förslag till skatteförenkling. Det tillhör alltså
au Rikets Ständer att å sin sida behjerta den jord-
brukande allmogens tryckande ställning och vid fråga
om skatteförenklingen päyrka, att den må blifva så:
dan som Kongl. Maj:t vid 1848 ärs riksdag föreslog,
så att allmogen deraf mätte få ätminstone nägon för-
del, fastän den blir blott negat:f.
Deremot invändes väl, att när räntepersedlarne
stiga i värde så får bonden så mycket mera betaldt
för sina varor; men detta gäller alls icke för den fat-
tige bonden, som sitter på ett litet hemman, omgif-
ven af mänga små barn. För sin och de sinas berg-
ning fär ban afyttra nästan allsintet från sitt hem-
man, utan nödgas genom skjuts, forsling och dylikt
förskaffa sig penningar till sina utlagor. Det invän:
des också, att om räntorna blifva bestämda i pennin-
gar, sä kunvna de i framtiden blifva otillräckliga för
statens behof. Men om sä skulle hända, så kan och
bör bristen fyllas genom bevillning, som drabbar den
rike lika som den fattige. Eller kan det väl nägon-
sin försvaras, att statens bristande behof skola fyllas
endast på den fattiga jordbrukande allmogens bekost-
nad? Nej, allt talar derföre att den ifrågavarande
skatteförenklingen verkstälies sålunda, att alla ränte:
persedlar förvandlas till penningar. Sädan har också
allmogens tanke varit nästan öfverallt i hela riket,
ehuru denna deras tanke på flera ställen blifvit un-
dertryckt. Det vore ändock nägon lindring för den
härdt tryckta och beskattade allmogen, att dess ordi-
narie ränta icke som nu kunde är ifrån är uppjagas
och förhöjas. Sat sapienti.