mot hade nordens kallare och mattare karak-
ter; äfven den kunde bestå en pröfning en-
ligt formfordringarnes lagar, men anden, den
varma söderns ande, fanns ej der. Hennes
här var ljuet, bennes ögon himmelsblåa. Läng-
tan, vemod och mildhet voro de utmärkande
dragen i hennes väsende, .
Oaktadt den stora olikheten, som således
rådde emellan Guigcelda och Hedvig, voro de
likväl de ömmaste vänner. Tvenne: systrar
kunde icke kärlekefullare tillhöra hvarandra.
Den ena älskade, och beundrade hos den an-
dra hvad hon hos sig sjelf saknade, utan att
afunden någonsin ipmängde sig i deras käns-
lor. Hedvigs vekare lynne erhöll genom Gui-
seldas beslutsamhet och företagsamhet sin
spännhkraft. Då hon tvekade, var det Gui-
selda som visste hvad hon ville, och då denna
genom värman af gin rikare natur stundem
lät hänföra sig till öfverdrifter, var det Hed-
vig som lugnade och svalkade glöden i hen-
nez själ.
Under sådana förhållanden kade de blifvit
så oskiljaktiga, att de efter grefvinnan Lewen-
haupts död icke kunnat lemna hvarann utan
den djupaste smärta, hvarför Guiselda 8följt
sin vän till hennes fädernesland och fåderne-
hem, der det systerliga förhållandet. fortsat-
tes. Genom Hedvigs förbindelse med båron
Jaachimyhade dekönt sig lyckliga att finna
ännu ett nytt band knytas dem emellan.
Grefve Lewenhaupt. (generalen), som var
enkling och befann sig i kriget vid sin dot-
ters och Guiseldas hemkomst från Tysklands
hade armodet sin nära slö ting, grefvivnan
Lata EE ee
Sparre, hos hviken hus äldsta dotter, Ama-
J:a, redan befann sig, att omfatta de upga ny-
komiingarne wed det moderliga beskydd som
var dem al nöden: . -
Det hus grefvisnan Sparre bebodde. var be-
i