mot hade nordens kallare och mattare karakter; äfven den kunde bestå en pröfning enligt formfordringarnes lagar, men anden, den varma söderns ande, fanns ej der. Hennes här var ljuet, bennes ögon himmelsblåa. Längtan, vemod och mildhet voro de utmärkande dragen i hennes väsende, . Oaktadt den stora olikheten, som således rådde emellan Guigcelda och Hedvig, voro de likväl de ömmaste vänner. Tvenne: systrar kunde icke kärlekefullare tillhöra hvarandra. Den ena älskade, och beundrade hos den andra hvad hon hos sig sjelf saknade, utan att afunden någonsin ipmängde sig i deras känslor. Hedvigs vekare lynne erhöll genom Guiseldas beslutsamhet och företagsamhet sin spännhkraft. Då hon tvekade, var det Guiselda som visste hvad hon ville, och då denna genom värman af gin rikare natur stundem lät hänföra sig till öfverdrifter, var det Hedvig som lugnade och svalkade glöden i hennez själ. Under sådana förhållanden kade de blifvit så oskiljaktiga, att de efter grefvinnan Lewenhaupts död icke kunnat lemna hvarann utan den djupaste smärta, hvarför Guiselda 8följt sin vän till hennes fädernesland och fådernehem, der det systerliga förhållandet. fortsattes. Genom Hedvigs förbindelse med båron Jaachimyhade dekönt sig lyckliga att finna ännu ett nytt band knytas dem emellan. Grefve Lewenhaupt. (generalen), som var enkling och befann sig i kriget vid sin dotters och Guiseldas hemkomst från Tysklands hade armodet sin nära slö ting, grefvivnan Lata EE ee Sparre, hos hviken hus äldsta dotter, AmaJ:a, redan befann sig, att omfatta de upga nykomiingarne wed det moderliga beskydd som var dem al nöden: . Det hus grefvisnan Sparre bebodde. var bei