Till Redaktionen af Aftonbladet!
Anhålles ödmjukligen om införande i tid-
ningen af nedanstående beriktigande:
Emot den redogörelse för prestmötets i Upsala den
11 och 12 Aug. hällna förhandlingar, hvilken uti
Svenska Tidningen N:ris 197 och 199 finnes afgifven,
får jag härmedelst reservera mig, för så vidt det vill
anses ätergifva mina äsigter och utlätanden. TLängt
ifrån att misstycka, att ref. uteslutit nära nog hvarje
mitt anförande i sak, skulle jag varit ganska beläten,
om han hvarken nämnt mitt namfi säsom deltagare,
ej beller ätergifvit ett enda örd af mina yttranden.
Men då det, som han anför, är? antingen sä stympadt
och tillvridet, eller så uppenbärligen emot sanningen
stridande, att jag omöjligen kan vidkännas ätskilligt
deraf, nödgas jag öppet bemöta detta, som mig sy-
nes, bäde olämpliga och otillbörliga försök till teck-
ving på fri hand.
Ref. yttrar: Magister Lundbergson menade, att
en församling hade - rättighet att sätta sig på tvären
emot institutionerna; då den icke fann sitt andeliga
behof tillfredsställdt, och ansåg att lekmännen icke
kunde hindras att välja sig annan prest än de kade.
Det vore ett naturligt begär att undervisa andra, och
han ville utsträcka lärarekallet så längt som möjligt.
Den första punkten är till den grad sanningslös;
att icke ens ett enda ord i denna riktning undfallit
mig. Jag yttrade, att det var kyrkans — hvilket ef-
ter protestantiskt begrepp vill säga församlingens eller
samhällets — skyldighet att tillse, det menigheternas
andeliga behof ovilkorligen tillfredsställdes, och att,
dä hvarje fullgod kristen, säsom sädan, oberoende af
sitt stånd såsom prest eller lekman, tillhörde ett an-
deligt presterskap, han också ovilkorligen vore använd-
bar såsom lärare, och kunde och borde i män af fö-
refailande behof, och i enlighet med församlingens
ordning, dertill användas. Längt ifrän säledes att
lägga något naturligt begär att undervisaw till grund
för hans rätt, ansäg jag hans kallelse såsom rättskåf-
fens kristen innebära rättigheten att kunna användas
såsom lärare. Såsom invändning emot en föregående
talares bestämning af begreppet ordinerad och rite
voeätus, anförde jag, att om definitionen togs på or-
den, kunde ju en menighet när som helst utträda ur
församlingen och sjelf välja sig lärare, enär man väl
icke kunde förneka, att en större eller mindre afdel-
ning kunde, oberoende af den öfriga församlingens
andeliga författning, fattas af Guds anda; och att der
så skedde man väl mäste medgifva, att af sädan me-
nighet vald lärare vore rite vocatas. Hade nu ordi-
nationen ingen annan betydelse än den af talaren an-
tydda, syntes mig ännu ätskilligt i denna fråga qvar-
stå outredt. För att nu förlika samhällets fordran på,
att allt må skickligt tillgå, med menigheternas fordran
på samvetsgrann själavärd, ansåg jag för min del
icke olämpligt att församlingen eller kyrkan (icke me-
nighetsafdelningen på eget beväg) tillsatte i veder-
börlig ordning, och med de ceremonier man kunde
fiona lämpliga, en lärare, om hvars andeliga erfaren-
het och uppbyggelseförmäga man försäkrat sig; och
hvilken lärares bäde förhållande till kyrkoherden borde
vara bestämdt, och hans fulla ansvarighet för lära
och lefverne, såsom för prest i allmänhet, uppdragen.
Jag insåg väl svårigheterna dervid, men trodde det
vara bättre att utsätta sig för nägra sädana svärig-
heter, än att ur landet utdrifva en del af dess kärn-
fullaste, samvetsgrannaste och till stora uppoffringar
mest beredvilliga inbyggare. Detta kallas nu i re-
feratet att mena, det man för sitt ändeliga behofs
tillfredsställande kan sätta sig på tvären emot insti-
och välja annan prest, när man så för godt
Vidare heter det: Slutligen ville han, i afseende
på synoder, lägga bördan och ansvaret på lekmännernv.
I anledning af en föregående talares yttrande om sy-
noder, (om hvilkas nytta och samraansättning jag un-
der denna diskussion förklarade mig anse mindre lämp-
ligt att ingå), hade jag för min del yrkat lekmän-
nens deltagande. äfven deruti, på det att de, genom
att dela bördan och ansvaret, der som annorstädes,
mätte lära känna vigten af det kristliga lifvets förhand
lingar och uppväckas till lefvande intresse derför:
Slutligen yttrar ref.: L—n var den ende, som e-
gentligen förde religionsfrihetens talan... Han er-
kände dock slutligen, att religionsfribeten under när-
varande förhällanden icke kunde beviljas.n
Förbällandet var tvärtom att jag började mitt an-