Till Redaktionen af Aftonbladet! Anhålles ödmjukligen om införande i tidningen af nedanstående beriktigande: Emot den redogörelse för prestmötets i Upsala den 11 och 12 Aug. hällna förhandlingar, hvilken uti Svenska Tidningen N:ris 197 och 199 finnes afgifven, får jag härmedelst reservera mig, för så vidt det vill anses ätergifva mina äsigter och utlätanden. TLängt ifrån att misstycka, att ref. uteslutit nära nog hvarje mitt anförande i sak, skulle jag varit ganska beläten, om han hvarken nämnt mitt namfi säsom deltagare, ej beller ätergifvit ett enda örd af mina yttranden. Men då det, som han anför, är? antingen sä stympadt och tillvridet, eller så uppenbärligen emot sanningen stridande, att jag omöjligen kan vidkännas ätskilligt deraf, nödgas jag öppet bemöta detta, som mig synes, bäde olämpliga och otillbörliga försök till teckving på fri hand. Ref. yttrar: Magister Lundbergson menade, att en församling hade rättighet att sätta sig på tvären emot institutionerna; då den icke fann sitt andeliga behof tillfredsställdt, och ansåg att lekmännen icke kunde hindras att välja sig annan prest än de kade. Det vore ett naturligt begär att undervisa andra, och han ville utsträcka lärarekallet så längt som möjligt. Den första punkten är till den grad sanningslös; att icke ens ett enda ord i denna riktning undfallit mig. Jag yttrade, att det var kyrkans — hvilket efter protestantiskt begrepp vill säga församlingens eller samhällets — skyldighet att tillse, det menigheternas andeliga behof ovilkorligen tillfredsställdes, och att, dä hvarje fullgod kristen, säsom sädan, oberoende af sitt stånd såsom prest eller lekman, tillhörde ett andeligt presterskap, han också ovilkorligen vore användbar såsom lärare, och kunde och borde i män af förefailande behof, och i enlighet med församlingens ordning, dertill användas. Längt ifrän säledes att lägga något naturligt begär att undervisaw till grund för hans rätt, ansäg jag hans kallelse såsom rättskåffens kristen innebära rättigheten att kunna användas såsom lärare. Såsom invändning emot en föregående talares bestämning af begreppet ordinerad och rite voeätus, anförde jag, att om definitionen togs på orden, kunde ju en menighet när som helst utträda ur församlingen och sjelf välja sig lärare, enär man väl icke kunde förneka, att en större eller mindre afdelning kunde, oberoende af den öfriga församlingens andeliga författning, fattas af Guds anda; och att der så skedde man väl mäste medgifva, att af sädan menighet vald lärare vore rite vocatas. Hade nu ordinationen ingen annan betydelse än den af talaren antydda, syntes mig ännu ätskilligt i denna fråga qvarstå outredt. För att nu förlika samhällets fordran på, att allt må skickligt tillgå, med menigheternas fordran på samvetsgrann själavärd, ansåg jag för min del icke olämpligt att församlingen eller kyrkan (icke menighetsafdelningen på eget beväg) tillsatte i vederbörlig ordning, och med de ceremonier man kunde fiona lämpliga, en lärare, om hvars andeliga erfarenhet och uppbyggelseförmäga man försäkrat sig; och hvilken lärares bäde förhållande till kyrkoherden borde vara bestämdt, och hans fulla ansvarighet för lära och lefverne, såsom för prest i allmänhet, uppdragen. Jag insåg väl svårigheterna dervid, men trodde det vara bättre att utsätta sig för nägra sädana svärigheter, än att ur landet utdrifva en del af dess kärnfullaste, samvetsgrannaste och till stora uppoffringar mest beredvilliga inbyggare. Detta kallas nu i referatet att mena, det man för sitt ändeliga behofs tillfredsställande kan sätta sig på tvären emot instioch välja annan prest, när man så för godt Vidare heter det: Slutligen ville han, i afseende på synoder, lägga bördan och ansvaret på lekmännernv. I anledning af en föregående talares yttrande om synoder, (om hvilkas nytta och samraansättning jag under denna diskussion förklarade mig anse mindre lämpligt att ingå), hade jag för min del yrkat lekmännens deltagande. äfven deruti, på det att de, genom att dela bördan och ansvaret, der som annorstädes, mätte lära känna vigten af det kristliga lifvets förhand lingar och uppväckas till lefvande intresse derför: Slutligen yttrar ref.: L—n var den ende, som egentligen förde religionsfrihetens talan... Han erkände dock slutligen, att religionsfribeten under närvarande förhällanden icke kunde beviljas.n Förbällandet var tvärtom att jag började mitt an