(Införes mot betalning).
L. D. Heykenskjöld.
(Grafminne.)
Öraen i blånande rymd och fogeln i lummiga landen,
Furan på fjellarnas topp, sippan i djupaste caln,
Alla de älska det ljus, som lifvande strömmar från ofvan.
Äfven den skyggaste mask badar sig stundöm i sol.
Stäng dem i mörker och, se! se; lunden och rosen förblekna,
Örnen sig längtar till döds; fogeln förstummas af sorg,
Masken, i skrymslorna gömd, der gräfver sin graf och för-
multnar, —
Menskan, beröfvad sin syn, lefver ett mumie-lif.
Säg mig, du blinde, som dog! om sändaren sanning ej
talar,
Säg mig, om härvid han nu lägger en dikt i sitt ord;
Ty da bepröfvade ja, hvad det är att famla i mörkret,
Längta ur skuggorna, som vakande sjukling ur natt?
Tycktes naturen dig ej som färglös, dyster och öde,
Fast den än lefde, som förr, skiitsode form och gestalt ?
Tyckte du sjelf dig ej arm, fast jordiska guldet dig följde;
När af det himmelska gull, flammande solen i skyn,
Fåfängt i vexlande år du sökte att fånga en strå!e,
Endast blott cn att med den lysa din verld on minut?
Tyckte du icke dig ensam ibland fast vänner dig ledde,
Hon, som din trognaste var?... TY ej tiden dig
lång ,
Der du förlefde din qväll, som drömmaren lefver i säronen,
Död för det rörliga lif, hvari han dväljes som bäst?
O! men drömmen ock har sitt värde ej ringa; ty vänligt
Visar han drömmarens själ bimmelska syner ibland,
Och på förunderligt sätt en Jacobsstege han reser
Mellan vår himmel och jord, ymnigt af engler beträdd . ..
Så fast i mörker du satt, du satt dock i dagen tillika,
Vetandets herrliga dag, lyst af din bildning, ditt vett,
Hvarmed du ledde dig fram, Diogenes likt med sin lykta,
. Än till det åldriga Rom, än till det glada Athen,
Än till de väldige sångaremän, dem nytiden ammat,
Eller ur dags-ephemårn letade perlorna fram.
Så du lefde ditt lif mer klarsynt än mången, som eger
Öga för dag och för sol, men dock ej vet hvad han ser.
Och när de dödlige dig, den blinde, ömkade, kanske
Tänkte du lugnt vid dig sjelf: hvar och en dödlig ör
blind, ;
Alla bland skuggor vi gå och famla oss fram genom tiden,
Söka oss sanning och ljus, tills i en sällare verld
Ändtligen. dagen går opp i ohöljd fägring och klarhet; —
Då först vi se, men ej förr: bär vi blott ana och fre
Så du egde alitjemt ditt sällskap med lärde och tankar
Aldrig: allena, om än verldenså tyckte ibland, ;
Rik på bildningens ljus, på bopp; på tro och: på kärlek,
Skönaste skatterna, som menskan förvärfva sig kan;
Derför ock stilla du såg med ödmjukt sinne, hur-solen,
rens och lefnadens sol, sänktes mot aftonens rand ;:
Och i qvällen du än af naturen njöt med ett hjerta,
Öppet för hela dess lif; — tills från natoren da dog,
Dog från fåglarnes sång, från sommarens smekande vindar,
Rosornas ångande doft..- Sof då, du trötte, i frid.
Rosor, som binden er än kring tufyornas kullar, o,.skynden:
Binden en systerlig krans öfyer, dep yördades mull,
Innan j bleknen igen för Böstliga stormen och vintren,
Ionan de skiftande blad åter forlora sin prakt!
Svalkande dagg, som i qvällarnes stund tyst faller i mån-
ra ; sken, ..
Gråt på det älskade stoft mjnnets och saknadens. tår,
Minnets-och-säknadens tår och tacksamhetens tillika;
Ty han förtjenar den väl, tröttade sflumraren der!
Broder och meka och verld! J kunnen-tj annat nu gifva
Eonaom för hvad han er var, och för hvad än haner är,
ken du heliga hopp, du irrande svån genom tiden!. . ,
Bygg dig vid griften ett bo, der du kan hyila dig trygg:
Och mot en ljusare rymd med glädje blicka och hviska:
Högt öfver sljernornas rund dväljes. den friades själ
Der ifrån skuggornas dal han vinkar de dödlige efter
Hän till den eviga dag, hän till den saliga frid. - I