befara det högeligen, och hoppas att regeringen, som hittills konseqvent vidhållit sina föreskrifter i ämnet, ända derhbän att hon förlidet år förordnade om lika beskaffade chartors och beskrifningars upprättande öfver städerna och deras områden, äfven besinnar hvad pekuniär förlust som blotta öfvergången från den reglerade och beträdda vägen kan medföra. Likaledes förekommer minst sagdt tvifvelaktigt, huruvida ett anslag, som rikets ständer anvisat åt ett embetsverk, kan utan ständernes bifall öfverflyttas till ett annat. Skulle, hvad vi icke vilja förmoda, sådant gå för sig uti detta fall, så blefve detta visst icke det sista. Om landtmäterikårens nyligen lifvade verksamhet för charteverket afskäres, så är ett nylt frö till dess förbistring utkastadt. Ett större antal landtmätare hafva såsom vilkor för vidare befordran redan verkställt . socknechartearbeten, för hvilka de visserligen fått någon gratifikation, men icke full ersättning. Skola nu dessa arbeten till fullo ersättas, och således en ny statsutgift uppkomma för hvad staten redan eger, eller skola de landtmätare, som i det längsta dröjt med fullgörande af sitt åliggande, af detta dröjsmål skörda samma fördel, nemligen en öppnad väg till befordran, som de förra af sitt a ebtie? Det vore att till den förödmjukelse, som underkännandet af kårens duglighet, i trotts af allt hvad genom densamma blifvit i denna väg uträttadt, så orättvist innebär, lägga förlusten af den relativa fördel, som genom omsorgsfullt utfördt arbete blifvit lagligen förvärfvad. Vi bestrida icke att det skärskådade förslaget tillkommit i all välmening, i synnerhet för hvad som är nationens stolthet och ära, vår bepröfvade armö; men vi äro dock i osäkerhet huruvida charteverkets blotta förflyttning är framställningens yttersta mål, sedan vi i det underd. förslaget läst följande: Slutligen bör jag ej förbigå en oraständighet, hvars värde jag likväl ej förstår att riktigt bedömma. Genom 15 Si konpgl. instruktionen. för topografiska kåren af den 11 Nov. 1834 är i nåder stadgadt, att de af kåren författade detaljkartor och beskrifningar skola hemliga hållas och icke få, utan till följd af generalorder, till någon, vid strängt ansvar, utlemnas. Nu blifva visserligen icke militärpositioner å landtmätarnes sockenkartor upptagne; men allt annat, deribland de i militäriskt hänseende måhända vigtiga vägoch flodsträckningarne, så att det vill synas, som skulle de för militäriskt ändamål snart kunna kompletteras, eller åtminstone en fiende i landet, med tillgång till dessa kartor, lättare göra sig der hemmastadd än eljest; och mot åtkomsten, förutsatt att kartorna, såsom stadgadt är, förvaras i provins-landträterikontoren, finnes intet skydd, då dessa kontor ej ligga inom fästningar, hvarförutan, långtifrån att ringaste hinder i gällande författningar möter för hvem som hälst att, när han det begär, erhålla kopior af första landtmätarne, det tvärtom är dessas pligt att sådana mot lösen utgifvan. Lyckligtvis är den tid längesedan förbi, då man behöfde på allvar strida emot ett sådant löjligt hemlighetsmakeri, som det, hvilket här blifvit uppkalladt. Vi lemna det derföre utan alla kommentarier, öfverlåtande åt läsaren att bedömma dess syfte. En enda omständighet synes oss för närvarande kunna förebäras såsom skäl för charteverkets skiljande från den kår, som är dess första grundläggare, ett skäl som det underd. förslaget dock icke tillegnat sig; och detta är, att den mindre benägenheten för verkets befrämjande hos den myndighet, som härutinnan har att vaka öfver verkställigheten af statsmakternes beslut, kan verka förlamande på företagets fortgång. Vi inlåta oss dock icke nu uti någon närmare utveckling af denna side af saken, utan öfverlemna åt vederbörande ati sjelfva pröfva i hvad mån det antydda skäle eger giltighet inför en regering, som har anrå nå att verkligen regera.