befara det högeligen, och hoppas att regerin-
gen, som hittills konseqvent vidhållit sina före-
skrifter i ämnet, ända derhbän att hon förlidet
år förordnade om lika beskaffade chartors och
beskrifningars upprättande öfver städerna och
deras områden, äfven besinnar hvad pekuniär
förlust som blotta öfvergången från den regle-
rade och beträdda vägen kan medföra. Lika-
ledes förekommer minst sagdt tvifvelaktigt,
huruvida ett anslag, som rikets ständer anvi-
sat åt ett embetsverk, kan utan ständernes bi-
fall öfverflyttas till ett annat. Skulle, hvad
vi icke vilja förmoda, sådant gå för sig uti
detta fall, så blefve detta visst icke det sista.
Om landtmäterikårens nyligen lifvade verk-
samhet för charteverket afskäres, så är ett
nylt frö till dess förbistring utkastadt. Ett
större antal landtmätare hafva såsom vilkor
för vidare befordran redan - verkställt . sockne-
chartearbeten, för hvilka de visserligen fått
någon gratifikation, men icke full ersättning.
Skola nu dessa arbeten till fullo ersättas, och
således en ny statsutgift uppkomma för hvad
staten redan eger, eller skola de landtmätare,
som i det längsta dröjt med fullgörande af
sitt åliggande, af detta dröjsmål skörda samma
fördel, nemligen en öppnad väg till befordran,
som de förra af sitt a ebtie? Det vore att till
den förödmjukelse, som underkännandet af
kårens duglighet, i trotts af allt hvad genom
densamma blifvit i denna väg uträttadt, så
orättvist innebär, lägga förlusten af den rela-
tiva fördel, som genom omsorgsfullt utfördt
arbete blifvit lagligen förvärfvad.
Vi bestrida icke att det skärskådade försla-
get tillkommit i all välmening, i synnerhet
för hvad som är nationens stolthet och ära,
vår bepröfvade armö; men vi äro dock i osä-
kerhet huruvida charteverkets blotta förflytt-
ning är framställningens yttersta mål, sedan vi
i det underd. förslaget läst följande:
Slutligen bör jag ej förbigå en oraständig-
het, hvars värde jag likväl ej förstår att rik-
tigt bedömma. Genom 15 Si konpgl. instruk-
tionen. för topografiska kåren af den 11 Nov.
1834 är i nåder stadgadt, att de af kåren för-
fattade detaljkartor och beskrifningar skola
hemliga hållas och icke få, utan till följd af
generalorder, till någon, vid strängt ansvar,
utlemnas. Nu blifva visserligen icke militär-
positioner å landtmätarnes sockenkartor upp-
tagne; men allt annat, deribland de i militä-
riskt hänseende måhända vigtiga väg- och
flodsträckningarne, så att det vill synas, som
skulle de för militäriskt ändamål snart kunna
kompletteras, eller åtminstone en fiende i lan-
det, med tillgång till dessa kartor, lättare göra
sig der hemmastadd än eljest; och mot åt-
komsten, förutsatt att kartorna, såsom stad-
gadt är, förvaras i provins-landträterikonto-
ren, finnes intet skydd, då dessa kontor ej
ligga inom fästningar, hvarförutan, långtifrån
att ringaste hinder i gällande författningar mö-
ter för hvem som hälst att, när han det be-
gär, erhålla kopior af första landtmätarne, det
tvärtom är dessas pligt att sådana mot lösen
utgifvan.
Lyckligtvis är den tid längesedan förbi, då
man behöfde på allvar strida emot ett sådant
löjligt hemlighetsmakeri, som det, hvilket här
blifvit uppkalladt. Vi lemna det derföre utan
alla kommentarier, öfverlåtande åt läsaren att
bedömma dess syfte.
En enda omständighet synes oss för närva-
rande kunna förebäras såsom skäl för charte-
verkets skiljande från den kår, som är dess
första grundläggare, ett skäl som det underd.
förslaget dock icke tillegnat sig; och detta är,
att den mindre benägenheten för verkets be-
främjande hos den myndighet, som härutin-
nan har att vaka öfver verkställigheten af stats-
makternes beslut, kan verka förlamande på före-
tagets fortgång. Vi inlåta oss dock icke nu
uti någon närmare utveckling af denna side
af saken, utan öfverlemna åt vederbörande ati
sjelfva pröfva i hvad mån det antydda skäle
eger giltighet inför en regering, som har an-
rå nå att verkligen regera.