BREES
ende myntväsendet och den offentlighet som i dylika ;
ärender numera är stadgad, synes gifva skälig anled-!
ning till den förväntan, att sädane ätgärder, som för- i
anledt dessa myntförsämringar, icke för framtiden ;!
böra befaras. Det tyckes dock, i hvad fall som helst,
icke finnas giltigt skäl att, under förutsättning af en:
dylik händelses möjliga inträffande, bibehålla omför- I
mälde beskattningssätt endast för att då kunna vinna ,
en deremot svarande förhöjning i skattebeloppen, som
likväl blott skulle drabba innehafvarne af så kallad
skattskyldig jord. Dessutom blefve äfven anspråken
i sådan syftniog bevarade genom föreskriften, att
grundskatterne, efter den föreslagna förändringen,
alltid borde utgöras med belopp motsvarande deras
silfvervärde efter. 1830 års myntbestämningslag. Men
om det är ovisst, huruvida nägon stegring af skat-
terne genom förhöjda varuvärden kan komma att in-l.
träffa, är det deremot, på sätt i det föregående är
visadt, alldeles ostridigt att om nuvarande persedel-
skatterne bibehällas, de som äro kronan behällna, för
så vidt de utgöras at spanmäl, blifva betydligen till-:
ökade så snart den beslutade förändringen uti mar-
kegängssättningen kommer att vidtaga. Detta synes
mig emellertid utgöra en skällg anledning för del.
skattdragande att begära att, i sammanhang med be-
rörde förändring, få sina persedelskatter förvandlade
till penninge-ränta, lämpad efter hvad de, enligt hit-
tills följde beräkningsgrunder, för närvarande utgöra,
belst de skattskyldige ändock komma att, i följd af
den nya markegängssättningsmetoden, för den kro-
nan behållna tionden erlägga högre lösen än tillfö-
rene.
Vid fråga om lämpligheten af den föreslagna för-
ändringen förekomma derjemte åtskilliga andra om-
ständigheter, som torde böra tagas i öfvervägande.
Det synes väl vid första påseendet, som en persedel-
skatt skulle vara rättvis, emedan om skattepersedlar-
nes lösen stiger, sådant förutsätter ökadt pris ä jordens
produkter, men vid närmare öfvervägande torde omdö- I
met blifva belt annat, enär då förhöjning i spanmälspri-
serne inträffar, sådant är en följd af dälig skörd och säle-
des, om skatten är bestämd i viss spanmälsqvantitet, den
under missväxtår kommer att utgöra vida större andel
af egendomarnes afkastning, än under vanliga för-
hällanden. Genom lösens erläggande efter medelpris
för nägon längre tid, jemnas väl det tryckande uti
utgörandet af det på dylikt sätt ökade, omas, men till-
ökningen, uppkommen af nämnde orsak, drabbar
dock alltid den skattskyldige lika mycket, fastän för-
delad på flere är. Om man förutsätter att, genom
hemmansräntornes bibehållande uti persedlar, desam-
ma, i följd af stigande varuvärden, framdeles skulle
kunna blifva tillökade, hvilket, som nämndt är, ansetts
utgöra hinder för deras fastställande till ett visst pennin-
gelopp; så bör ej heller dervid förbises att en dylik fort-
gäende stegring af dessa skatter endast skulle komma
att drabba. den så kallade skattskyldiga jorden i de pro-
vinser, der desamma för närvarande äro uti persedlar
bestämde. . Länge har klagan blifvit förd öfver tyng-
den af dessa jordegendomars skattebördor, vid jem:
förelse med den öfriga jordens. I detta afseende har
väl icke utan skäl blifvit anmärkt, att om än den
skattskyldiga jorden i fordna tider blifvit ålagd tyngre
onera, än den privilegierade, förstnärvnde jords nu-
varande. egare icke kunna anses genom skatternes be-
lopp vara mera lidande, -än innehafvarne af annan
jord, enär- de olika -egendomarne blifvit förvärfvade
med beräkning af de värden desamma efter behållna
afkastningen; och säledes med beräkning af deras större
eller mindre skattebidrag, kunna ega. Men deremot
blifver förhållandet helt annorlunda då skattebeloppet
icke är bestämdt, utan sättet för skatternes beräknande
bibehälles sädant, att vissa egendomar kunna få sina
skattebördor ökade, under det att. de öfrigas- blifva
oförändrade. Den skillnad; som nu eger rum, icke
blott emellan den privilegierade och den skattskyl-
diga jorden, utan ock emellan jord af sistnämnde na-
tur i vissa provinser, der hemmansräntorne, sedan
dessa Pprovinsers förening med Sverige, utgätt i kon-
tant, till bestämdt belopp, och i de öfriga delarne
af riket, der dessa räntor betalas efter markegång,
skulle således, icke allenast bibehällas utan ock kunna
blifva ännu ytterligare förökad. En dylik ojemnhet
uti jordbeskattningen inom samma -rike tyckes dock
ätminstone päkalla den förändring att om än de olik-
heter egendomarue emellan, som redan uppkommit,
ej kunna afbjelpas, hvilket icke utan svårighet låter
sig göra, den enå egehdöomen icke mer än den an-
dra, blifver underkastad en ytterligare förhöjning.
Då fråga följaktligen ej är om nägon eftergift af de
skatter, som hittills utgätt och efter närvarande för-
hällanden kunna päräknas, utan blott att äfven för
den skattskyldiga jorden fär dervid för framtiden för-
blifva, synes derföre en sådan ätgärd vara med bil-
lighet fullt öfverensstämmande och icke innefatta nå-
got förnärmande af statens rätt. Dä klagomälen. öf-
ver jordbeskattningens tyngd, lika mycket härrört af
sättet för utgörandet och deraf följande olägenheter,
som af sjelfva .beloppet, är det ock sannolikt, att de
skulle, ätminstone till största delen, upphöra, om det
sednare blefve bestämdt, samt denna -. förändring för-
anleda en i alla afseenden önskvärd belätenhet å de
skattdragandes sida. Det förtjenar äfven att ihäg-
kommas, att det mostånd, som en dylik förändring
framkallat, hufvudsåkligen varit föranledt af de in-
delta löntagarnes intressen och förhoppningar att bi-
behällas vid rättigheten att disponera räntorne in na-
tura och derigenom kunna i möjligaste mätto upp-
drifva lösningsprisen. Men sedan. rikets ständer vid
sednaste riksdagen, med bifall till E. Kongl. Maj:ts
proposition, beslutat att uppsägningsrätten skall upphöra
för blifvaade indelningshafvare och inrättningar med
flere, kommer detta, intresse att, till stor del försvinna,
och vederbörande skola säkerligen snart inse, att dä
de måste åtnöja sig med kontant lösen efter medel-
markegäng, den fördel, som de derefter kunna ega
af indelta lösningssättet, om den ens blir någon, ät-
minstone blifver mycket mindre än den som skulle
uppkomma, derest de, utan att vara underkastade be-
sväret och kostnaden för löneuppbörden och olägenhe-
terna af den länga väntan ä medlens inflytande, finge,
lika med andra löntagare, direkte genom statens för-
sorg, qvartalsvis uppbära sin aflöning. Slut n. g.
UTRIKES.
VT hafva 3 Ang emnt tagit danska hlad med