2 JAÄANDURUK — MEDEL MOT VATTENSKRÄCK. Då vi nyliNG mnämnde ett förskräckligt fall af denna sjukmy hvilken hittills varit ansedd för obotlig, torde et intressera vära läsare att taga kännedom om fölinf Je lilla berättelse, som varit reproducerad i flera i) ändska tidningar: , Dä den fasansfulla sjukdom, hvarom här är fråga, tifvit af de medicinska fakulteterna enhälligt förkla ad salldeles obotlig och knappat en lindring möjlig frioläet ögonblick, dä första symptomet visar sig, till det, då döden omsider slutar den olycklige patientens lidande, känner jag mig öfvertygad att man ej skali dömma mig skyldig till alltför mycken förmätenhet, om jag framlägger en Lur, hvars framgäng synes helt och hället bevisad. Ar 1813 dä m:r Maraschetti, operatör vid hospitalet i Moskwa, besökte Ukraine, besöktes ban på en dag af 15 personer, som alle blifvit bitna af en galen hund. Medan läkaren beredde några sädana läkemedel som allmänt användas, infann sig en ä vvion af några gamla män, som begärde att han skule tillåta en bonde, hvilken sedan läng tid tillbaka ätnjöt stort ryckte för sin skicklighet att bota vattenskräck, att taga dessa patienter under sin värd. Bondens rykte och hans skicklighet hade redan förut kommit till Marachettis öron och hän gick in på deputationens begäran med ätskilliga villkor, först att han sjeli skulle vara närvarande, och få kännedom om behandlivgssättet, vidare att.bevis skulle anföras, att hunden, som bitit dem, verkligen var galen och slutligen att läkaren skulle.f: utvälja en af patienterna för att af honom sjelf behandlas efter hans egen metbtod. Maraschetii utvalde dertill en liten flicka af sex ärs älder; de andre vilkoren blefvo uppfyllda och intet tvitvel äterstod, att hunden, som tillfogat betten verkligen vä galen, ty han dog kort derefter i rysliga plågor. Bonden gaf sina 14 patienter en dekokt af topp och blomman af sparr-plantan (Flor. Geniste luta tinetorie) till en qvantitet at halftannat skälpund omr dagen, och två gänger om dagen eftersåg ban unde: deras tungor, hvarest han uppgaf att giftet skull samla sig i små blåsor. Alskiltiga sädana bläsor blefvo verkligen synbara, hvilka bonden genast varsamt öppnade och brände med en glödgad stälträd, hvarpå har lät patienten skölja sig i munren med dekokten. Risultatet blef att alla patiecterna, med undantag ä tvä, de sist bitna, hvilka icke fingo blåsa under tungan, voro alldeles botade efter sex veckors bruk a! dekokten.. Den lilla ftickad, som behandlades efter vanlig medicinsk praxis, blef pi ff;junde dagen anfallen af de vanliga vattenskräcksymptomerna, och dog ätta timmar efter den första paroxysmen. Maraschetti såg tre är derefter de andra fjorton patierterna, alla vid god helsa. Fem är derefter 1818 hadt Maraschetti tillfälle att behandla 26 personer, hvilka alla hade blifvit bitna af galna hundar. Af dess: vöro 9 männer, 11 qvinnor och 16 barn. Han nyttjade sparrdekokten, och en noggrann undersökning aj deras tunga gef följande resultat: Fem männer, all: qvinnorna och tre af barnen hade fött biäsa, — dt värst bitna på tredje dagen, de andra på femte, sjunde och nionde, och en qvinna, som endast lindrigt blifvit biten i benet, ej förr än på tjuguförsta dagen. De äterstäende sju patienterna fingo inga bläsor, men fortforo att nyttja dekokten, och efter sex veckor voro alla patienterna äterstälida. — SJUKDOMEN Å DRUFVORNA utbreder. sig nu äfven omkring Rhein, så att vinodlarne börja bys: allvarsamma bekymmer. Det finnes vinberg, dertyvä tredjedelar af vinstockarne äro angripna af sjukdo men. Märkligt är, att alla i närheten af sädana vinstockar befintliga lägre plantor, såsom rofvor, m. m. öfgserfallås af en dylik sjukdom.