2 JAÄANDURUK
— MEDEL MOT VATTENSKRÄCK. Då vi nyli-
NG mnämnde ett förskräckligt fall af denna sjuk-
my hvilken hittills varit ansedd för obotlig, torde
et intressera vära läsare att taga kännedom om föl-
inf Je lilla berättelse, som varit reproducerad i flera
i) ändska tidningar:
, Dä den fasansfulla sjukdom, hvarom här är fråga,
tifvit af de medicinska fakulteterna enhälligt förkla
ad salldeles obotlig och knappat en lindring möjlig
frioläet ögonblick, dä första symptomet visar sig, till
det, då döden omsider slutar den olycklige patientens
lidande, känner jag mig öfvertygad att man ej skali
dömma mig skyldig till alltför mycken förmätenhet,
om jag framlägger en Lur, hvars framgäng synes
helt och hället bevisad. Ar 1813 dä m:r Maraschetti,
operatör vid hospitalet i Moskwa, besökte Ukraine,
besöktes ban på en dag af 15 personer, som alle
blifvit bitna af en galen hund. Medan läkaren be-
redde några sädana läkemedel som allmänt användas,
infann sig en ä vvion af några gamla män, som
begärde att han skule tillåta en bonde, hvilken se-
dan läng tid tillbaka ätnjöt stort ryckte för sin skick-
lighet att bota vattenskräck, att taga dessa patienter
under sin värd. Bondens rykte och hans skicklighet
hade redan förut kommit till Marachettis öron och
hän gick in på deputationens begäran med ätskilliga
villkor, först att han sjeli skulle vara närvarande,
och få kännedom om behandlivgssättet, vidare att.be-
vis skulle anföras, att hunden, som bitit dem, verk-
ligen var galen och slutligen att läkaren skulle.f:
utvälja en af patienterna för att af honom sjelf be-
handlas efter hans egen metbtod. Maraschetii utval-
de dertill en liten flicka af sex ärs älder; de andre
vilkoren blefvo uppfyllda och intet tvitvel äterstod,
att hunden, som tillfogat betten verkligen vä
galen, ty han dog kort derefter i rysliga plågor.
Bonden gaf sina 14 patienter en dekokt af topp
och blomman af sparr-plantan (Flor. Geniste luta
tinetorie) till en qvantitet at halftannat skälpund omr
dagen, och två gänger om dagen eftersåg ban unde:
deras tungor, hvarest han uppgaf att giftet skull
samla sig i små blåsor. Alskiltiga sädana bläsor blefvo
verkligen synbara, hvilka bonden genast varsamt öpp-
nade och brände med en glödgad stälträd, hvarpå har
lät patienten skölja sig i munren med dekokten. Ri-
sultatet blef att alla patiecterna, med undantag ä
tvä, de sist bitna, hvilka icke fingo blåsa under tun-
gan, voro alldeles botade efter sex veckors bruk a!
dekokten.. Den lilla ftickad, som behandlades efter
vanlig medicinsk praxis, blef pi ff;junde dagen anfal-
len af de vanliga vattenskräcksymptomerna, och dog
ätta timmar efter den första paroxysmen. Mara-
schetti såg tre är derefter de andra fjorton patier-
terna, alla vid god helsa. Fem är derefter 1818 hadt
Maraschetti tillfälle att behandla 26 personer, hvilka
alla hade blifvit bitna af galna hundar. Af dess:
vöro 9 männer, 11 qvinnor och 16 barn. Han nytt-
jade sparrdekokten, och en noggrann undersökning aj
deras tunga gef följande resultat: Fem männer, all:
qvinnorna och tre af barnen hade fött biäsa, — dt
värst bitna på tredje dagen, de andra på femte, sjunde
och nionde, och en qvinna, som endast lindrigt blif-
vit biten i benet, ej förr än på tjuguförsta dagen.
De äterstäende sju patienterna fingo inga bläsor,
men fortforo att nyttja dekokten, och efter sex veckor
voro alla patienterna äterstälida.
— SJUKDOMEN Å DRUFVORNA utbreder. sig nu
äfven omkring Rhein, så att vinodlarne börja bys:
allvarsamma bekymmer. Det finnes vinberg, dertyvä
tredjedelar af vinstockarne äro angripna af sjukdo
men. Märkligt är, att alla i närheten af sädana vin-
stockar befintliga lägre plantor, såsom rofvor, m. m.
öfgserfallås af en dylik sjukdom.