verkan detta skäl kunnat åstadkomma; hvad har pi att säga? Och ni är dertill sjelfva försigtigheten. Jag begriper och beundrar er nu. Verkligen! Jag kunde väl tro attni äfven skulle -ega den sällsynta egenskapen att förstå uppskatta andras förtjenster.n Ni behagar smickra en ringa tjenare. Jag gör honom endast rättvisa. Niär förb. mig, en oöfverträfflig man ls Rättvisa upprepade Josua: Det vore ännu mera. Men min tjenst kallar mig och man torde redan bland gästerna hafva saknat er. Ni känner bäst hvad försigtigheten fordrar och skall således finna, att vi böra återvända. Emellertid, som ni anmärkt, bör ingen tröffa oss tillsammans. Farväl! Jag skall öfverväga ert hederliga tillbud och wid tillfälle låta höra af mig. Jag går åt detta hållet, ni känner edert! De skildes åt; den tilltalade återvände till ministervåningen, Josua stannade qvar på sin plats. Mördarens son! upprepade :han. Detta misstror jag icke. Nej, det kan icke vara annorlunda, efter hvad jag med egna ögon hört och sett. Mördarens son ... Ha, deraf skall vexa en ny lager i min hämds segerkronaln Ögonen blickade skarpare, läpparne darrade och fingo en blåaktig färg, gestalten sammankrympte lik en igelkott då han bereder sig till försvar. Ur detta krampaktiga tillstånd väcktes han af en ren välljudande stämma, som tilltalade honom och på:en mycket bruten svenska bad om några anvisningar i afseende på genaste vägen till Söder. Vid ljudet af den dialekt som nådde hans öra, spratt Josua till och fistade ett par forskande ögon på den frågande, under det han drog ansigtet djupare ned ikappkragen. Månen sken klart från en molnafri himmel och kastade sitt Jjus öfver den sistkomnes ansigte, som tycktes utvisa den nyss tillryggalaggda åldern, hvilken utgör öfvergångsperioden frin ynglingatill mannasren. Med några ord besvarade Josua frågan, men dessa voro nog för att äfven genom sin dialekt anslå den unge mannen. Denne försökte upptäcka Jo.