verkan detta skäl kunnat åstadkomma; hvad
har pi att säga?
Och ni är dertill sjelfva försigtigheten.
Jag begriper och beundrar er nu.
Verkligen! Jag kunde väl tro attni äfven
skulle -ega den sällsynta egenskapen att förstå
uppskatta andras förtjenster.n
Ni behagar smickra en ringa tjenare.
Jag gör honom endast rättvisa. Niär förb.
mig, en oöfverträfflig man ls
Rättvisa upprepade Josua: Det vore ännu
mera. Men min tjenst kallar mig och man
torde redan bland gästerna hafva saknat er.
Ni känner bäst hvad försigtigheten fordrar och
skall således finna, att vi böra återvända.
Emellertid, som ni anmärkt, bör ingen tröffa
oss tillsammans. Farväl! Jag skall öfvervä-
ga ert hederliga tillbud och wid tillfälle låta
höra af mig. Jag går åt detta hållet, ni kän-
ner edert!
De skildes åt; den tilltalade återvände till
ministervåningen, Josua stannade qvar på sin
plats. Mördarens son! upprepade :han.
Detta misstror jag icke. Nej, det kan icke
vara annorlunda, efter hvad jag med egna
ögon hört och sett. Mördarens son ... Ha,
deraf skall vexa en ny lager i min hämds se-
gerkronaln
Ögonen blickade skarpare, läpparne darra-
de och fingo en blåaktig färg, gestalten sam-
mankrympte lik en igelkott då han bereder sig
till försvar. - Ur detta krampaktiga tillstånd
väcktes han af en ren välljudande stämma,
som tilltalade honom och på:en mycket bru-
ten svenska bad om några anvisningar i af-
seende på genaste vägen till Söder.
Vid ljudet af den dialekt som nådde hans
öra, spratt Josua till och fistade ett par for-
skande ögon på den frågande, under det han
drog ansigtet djupare ned ikappkragen. Må-
nen sken klart från en molnafri himmel och
kastade sitt Jjus öfver den sistkomnes ansig-
te, som tycktes utvisa den nyss tillryggalagg-
da åldern, hvilken utgör öfvergångsperioden
frin ynglinga- till mannasren. - Med några
ord besvarade Josua frågan, men dessa voro
nog för att äfven genom sin dialekt anslå den
unge mannen. Denne försökte upptäcka Jo.