ter hand, och det återstår snart alltså endast afsättning, afsättningstillfällen. Hvad då England först beträffar, så är vårt jern der tullfritt, och derstädes hafva vi sålunda numera intet annat att göra, äu att erbjuda en så god vara som möjligt till lägsta möjliga pris. För det närvarande åtminstone visar sig icke eller någon fara för att EngJand skall minska sin import af vårt bättre ståljern; och detta missbjudes nu derstädes icke af minskadt behof deraf, utan af förstor produktion och marknadens öfverfyllande af varan. Amerika deremot, som länge emottagit vårt ordin. jern, använder nu för de flesta gröfre behof inhemsk vara, och har ännu en föga utvecklad stålmanufaktur, hvarföre det nu använder föga af vårt bättre jern. Sannolikt skall detta förhållande så småningom ändra sig i mån af Amerikas tilltagande befolkning och civilisation, hvilka fortskrida med jettesteg. Amerikas demokratiska författning, hvilken gör att än frihandelsoch än skyddstullsintresset ligger öfver vid lagstiftningen, vållar likväl att periodvis utsigterna för vårt jern kunna vara mindre goda derstädes, och då sådant är ett oundvikligt ondt, är det dess mer nödvändigt att söka öppna nya afsättningsorter för det svenska jernet.n En sådan skulle erbjuda sig i Frankrike, om detta land kunde förmås att afstå ifrån sitt orimliga skyddstullsystem, hvilket i afseende på artikeln jern är jemngodt med ett rent förbud; ty 70 proc. tull kan ingen vara uthärda. Frankrike har högt uppdrifna stålmanufakturer, och skulle med sin öfverlägsna smak snart kunna täfla med Englands och Tysklands bästa tillverkningar, allenast det ville dervid använda svenskt råämne, i stället för att äflas med onyttiga försök att på kemisk väg söka förbättra sin egen råvara, hvilket ända hittille, oaktadt de oerhördaste ansträngningar och uppoffringar, visat sig fruktlöst. Men emedan Frankrike eger god skogstillgång,! hvilket England icke gör, sä skulle det förral dessutom kunna med det sednare öppna en storartad täflan på verldsmarknaden uti oarbetadt stål, tillverkadt af svenskt råämne. Menl då måste också Frankrike i afseende på arti-l keln jern omfatta samma system som England och göra varan tullfri. Allt detta har icke undgått våra affärsmäns uppmärksamhet, hvarpå vi sett ett färskt bevis uti den underdåniga ansökning, hvilken sista posten från hufvudstaden förmäler vara till regeringen ingifven, och hvari såväl handelsföreningen i Götheborg, som ett stort antal bruksegare i våra förnämsta jernverksorter, efter en belysning af svenska jernhandteringens närvarande betryck tillfölje afjernprisernas fallande på Sveriges förnämsta afsättningsorter, England och Norra Amerika, il: underdånighet anhålla att Kongl. Maj:t täcktes låta inleda underhandlingar med Frankrike om nedsättning i dervarande tullafgifter å svenskt jern, hvarigenom en ny marknad för nämnde vara kunde öppnas och denna vigtiga näriog såmedelst räddas från en hotande total undergång. Man har intet skäl att betvifla vår regerings beredvillighet att i allt hvad den förmår söka motsvara de uti ansökningen framställda anspråken på dess medverkan till en lycklig lösving af de begärda underhandlingarne med Frankrike; men med kännedom om Frankrikes hittillsvarande handelsoch tullsystem, hvilket afsett att i möjligaste måtto vara nog för sig sjelft, och hvilket den icke kan hoppas att hvarken Frankrikes regering eller dess affärsmän ännu i hufvudsak äro villiga om Mu rincipen uppgifva, måste vår regering hafva sn Inåkt Ng kunna erbjuda F ankrike motsvarande fördelar för hvad man kanske ännu der anser för en uppoffring. De fördelar vi kunna erbjuda Frankrike äro en måttlig tull på franska viner och franska sidensamt yllefabrikater. Hvad vinerna beträffar, så är det en känd sak, att de simpla franska vinsorternå, hvilka skulle kunna ernå en betydlig konsumtion hos oss, likasom de redan göra i Danmark och Norge, och derigenom i någon mån ersätta det förstörande bränvinet, nu i Sverige draga en tull af 100, ända till 150 procent at värdet på skeppningsorten. Frankrike kan med skäl säga, att så länge ett sådant förhållande fortfar i Sverige, kan äfven det förra bibehålla den höga jerntullen. I afseende på franska sidenoch yllevaror gäller härstädes antingen rent af förbud eller en så hög skyddstull, att de icke kunna på loflig väg införas. Äfven häri har Frankrike rätt och skäl att fordra ändring. Vår sidenfabrikation är, ehuru gammal, likväl konstlad och onaturlig, då vi icke kunna producera in: hemskt silke, och kan den icke uthålla täflar med utlänningen, skyddad af en måttlig tull. så må den falla; ty de små intressena måste gifva vika för de stora. Yllefabrikationen, gärdeles den af kläden, har redan hos oss uppnått den ståndpunkt, att den kan med tillhjelp af en måttlig tull af 20 å 25 procent, konkurrera med utlänningen, och allt det döfvande skrönet, som vid våra riksdagar häremot uppstämmes, är intet annat än alstret af en feg fruktan, eller en låg vinningslystnad på öfriga medborgares bekostnad. Efter de oerhörda uppoffringar som svenska folket åtagit sig för denna näringsgrens uppkomst och utveckling och hvilken bragt sina idkare till ett iSverige icke vanligt välstånd, är det nu på tiden alt de få prötva egna krafter när vigtiga riks-intressen sådant oundgängligen kräfva; ty icke blott Frankrike, utan jemväl tyska tullföreningen fordrar ovilkorligt såsom vederlag för nedsättning i jerntullen, införselsrätt af kläden. Och när denna billiga fordran en gång blifver bifallen, skall man med förvåning finna att man allt hittills låtit dåra sig af en enfaldig fruktan. Med en tull af 20 procent kan nemligen utlänningen omöjligen tillföra oss billigare kläden än till 3 rdr bko alnen; ty våra stränga vintrar tillåta icke vår allmoge att begagna tunnare tyger, hvilka i alla fall för sin ohållighet snart skulle förlora krediten. Likaså är det notoriskt att de finaste klädessorterna, från 5 till 10 rdr bko alnen, pön SS av nm OA I ÅR SS mm rr KA —— — n— oh 20; mur be — pd ÖR IL RR RT AK oe Cr