ravan som styrde sin kosa åt slottet Vaubert
Han höll inne sin häst och igenkände utar
möda i dunklet fröken de la Seigligre vid er
ung: mans arm, som han genast förmodade
varå baron de Vaubert. Bernard kände icke
Raoul, visste ingenting om förlofningen; lik:
väl kände han sitt bröst hopklämmas. Han lec
äfven utaf att se markisen och baronessan
så godt förhållande. — Efter att länge me
blicken hafva följt de begge paren; återvände
han tankfull till slottet, souperade ensam
räknade sorgsen timmarna och trodde att denn:
ensliga afton, den första han så tillbragt sedar
sin återkomst, aldrig skulle blifva slut. Har
gjorde väl tjugu slag i parken, drog sig miss:
nöjd tillbaka i sitt rum och qvärstod, stöd
vid det öppna fönstret, ända till dess ban set
markisen med sin dotter lika skuggor sväfv:
förbi, och hört ljudet af Helenes röst som
nattens stillhet trängde till hans öra.
Dagen derpå väntade han förgäfves Helent
och hennes far till frukosten. Han frågade
Jasmin, som svarade att markisen och fröker
för en timma sedan gått till slottet Vauber
och tillsägt att de icke skulle återkomma til
middagen. Under denna dag, som förflö
ännu. långsammare än föregående aftonen
märkte Bernard en ovanlig rörelse hos tjenst
folket, Som gingo af och an emellan slotte
och Vaubert, liksom det vårit fråga om el
flyttning. Han anade någon förfärlig olycka
Ett ögonblick höll han på att gå öfver til
Vaubert; men en känsla af oemotståndlig ve
dervilja, nästan afsky, höll honom tillbaka
Förstod äfven han, liksom Håelene, att der
ifrån utgick den åska, som han redan hörd
doft mullra vid horisonten? Han gick likvä
halfvägs, men då han: på andra stranden bak
om tärpilarnes löf varseblef Raoul och vi
hans sida Helene, hvars matta gång och blek
ansigte ban dock icke kunde urskilja, känd