ravan som styrde sin kosa åt slottet Vaubert Han höll inne sin häst och igenkände utar möda i dunklet fröken de la Seigligre vid er ung: mans arm, som han genast förmodade varå baron de Vaubert. Bernard kände icke Raoul, visste ingenting om förlofningen; lik: väl kände han sitt bröst hopklämmas. Han lec äfven utaf att se markisen och baronessan så godt förhållande. — Efter att länge me blicken hafva följt de begge paren; återvände han tankfull till slottet, souperade ensam räknade sorgsen timmarna och trodde att denn: ensliga afton, den första han så tillbragt sedar sin återkomst, aldrig skulle blifva slut. Har gjorde väl tjugu slag i parken, drog sig miss: nöjd tillbaka i sitt rum och qvärstod, stöd vid det öppna fönstret, ända till dess ban set markisen med sin dotter lika skuggor sväfv: förbi, och hört ljudet af Helenes röst som nattens stillhet trängde till hans öra. Dagen derpå väntade han förgäfves Helent och hennes far till frukosten. Han frågade Jasmin, som svarade att markisen och fröker för en timma sedan gått till slottet Vauber och tillsägt att de icke skulle återkomma til middagen. Under denna dag, som förflö ännu. långsammare än föregående aftonen märkte Bernard en ovanlig rörelse hos tjenst folket, Som gingo af och an emellan slotte och Vaubert, liksom det vårit fråga om el flyttning. Han anade någon förfärlig olycka Ett ögonblick höll han på att gå öfver til Vaubert; men en känsla af oemotståndlig ve dervilja, nästan afsky, höll honom tillbaka Förstod äfven han, liksom Håelene, att der ifrån utgick den åska, som han redan hörd doft mullra vid horisonten? Han gick likvä halfvägs, men då han: på andra stranden bak om tärpilarnes löf varseblef Raoul och vi hans sida Helene, hvars matta gång och blek ansigte ban dock icke kunde urskilja, känd