FRÖKEN DE LA SEIGLIERE).
JULES SANDEAU:
Markisen höll upp för att betrakta sin dot-
ter som tyst afhörde. honom, Vid- sin fars
ord: hade : Helene -känt gin slumrande dröm
återväckas 1 sin upprörda -själ, hon: stod nu
tankfull och: drömmande, glömde att hon sjelf
tilldragit: .det -band -som fästade henne vid
Raoul, och öfverlät sig: nästan omedvetet åt
den-strömfåra som drog henne till den strand
der hopp och kärlek: vinkade.
-pLåt gå!s tänkte markisen, vi få två mes-
alliancer 1 ig en.n a
Och tagande glädtigt sitt parti, gnuggade
markisen helt förnöjd ns binder, ke ren
hastigt öppnades. och fru de Vaubert störtade
in issalongen, åtföljd af Raoul, allvarlig och
stel: som. alltid. i
Kom kära, ädla barn,; utbrast. baronessan
med-liflig rörelse, skom 1 mina armar Ack!
jag visste väl, tillade hon, i det hon med
största ömhet -omfamnade Håelene och kysste
henne på En jag visste välatt dinsköna
själ icke skulle tveka emellan öfverflödet och
fattigdomen! -Min son omfamna din hustru;
min :dotter. omfämna din make: j ären begge
värdiga hvarandra: 6
sr Vid-dessa ord hade hon sakta dragit He-
lene närmare Raoul, som nu vördnadsfullt
kysste den unga flickans hand. ;
Ni ser; herr: markis,, återtog hon med rörd
stämma, ni ser deras förtjusning.. Säg nu,
-om-ni än haft ett bronzbjerta, om än er
björninna uppammat er, sög nu: omv ni skulle
egt-mod att slita så ljufva band? Det är nv
Se A. B. N:is 167—170, 172—182, 184, 185
87 iach 189, keT-170, rs