FRÖKEN DE LA SEIGLIERE). JULES SANDEAU: Markisen höll upp för att betrakta sin dotter som tyst afhörde. honom, Vidsin fars ord: hade : Helene -känt gin slumrande dröm återväckas 1 sin upprörda -själ, hon: stod nu tankfull och: drömmande, glömde att hon sjelf tilldragit: .det -band -som fästade henne vid Raoul, och öfverlät sig: nästan omedvetet åt den-strömfåra som drog henne till den strand der hopp och kärlek: vinkade. -pLåt gå!s tänkte markisen, vi få två mesalliancer 1 ig en.n a Och tagande glädtigt sitt parti, gnuggade markisen helt förnöjd ns binder, ke ren hastigt öppnades. och fru de Vaubert störtade in issalongen, åtföljd af Raoul, allvarlig och stel: som. alltid. i Kom kära, ädla barn,; utbrast. baronessan med-liflig rörelse, skom 1 mina armar Ack! jag visste väl, tillade hon, i det hon med största ömhet -omfamnade Håelene och kysste henne på En jag visste välatt dinsköna själ icke skulle tveka emellan öfverflödet och fattigdomen! -Min son omfamna din hustru; min :dotter. omfämna din make: j ären begge värdiga hvarandra: 6 sr Vid-dessa ord hade hon sakta dragit Helene närmare Raoul, som nu vördnadsfullt kysste den unga flickans hand. ; Ni ser; herr: markis,, återtog hon med rörd stämma, ni ser deras förtjusning.. Säg nu, -om-ni än haft ett bronzbjerta, om än er björninna uppammat er, sög nu: omv ni skulle egt-mod att slita så ljufva band? Det är nv Se A. B. N:is 167—170, 172—182, 184, 185 87 iach 189, keT-170, rs