sin far, kände Bon blygselns rodnad betäcka sin kind; stolt reste hon sig och gick beslutsamt till markisen. i Under denna tid satt markisen vid ett litet smakfullt fönsterbord, sysselsatt att i väntan på middagen förtära bisquiter, doppade i ett 2las spanskt vin; ehuru. grymt sårad i sitt högmod, kände han likväl aptit och: njöt af det välbefinnande och den tillfredsställelse Man alltid erfar efter en svår, länge uppskjuten operation. Han hade gjort upp:med fru de Vaubert, hade i det närmaste gjort sig säker om sin dotters känslor, och hvad Bernåds samtycke angick, så satte han detta icke en gång i fråga. Föga klarsynt, hade det dock icke undfallit markisen, att den unge soldaten icke var känslolös för Hdålenes skönhet; dessutom var han fullt öfvertygad om aft denna vanbörding skulle skatta sig mer än lycklig att få ingå en förbindelse med sina fordna herrars slägt. Detta tog han för gifvet; det förtretade honom nu blott att icke hafva rönt mera motstånd och motvilja hos sin dotter. Tanken att en la Seigligre kunde älska en Stamply försatte honom i djup bestörtning; det var rågen på hans olyckskalk. — Må hon skänka gin band åt en ofrälse! men bjertat! ... det är för mycketn, utbrast han med förtrytelse. Deremot var det någonting annat i denna sak som roade honom — det var att tänka sig hvad mine baronessan och hennes son skulle? hålla derborta i sitt lilla kyffe. Då markisen kom stt tänka härpå,. gnuggade han förnöjd sina händer, öfverlemnade sig åt en barnslig glädtighet, och påminnande sig baronessans ofta upprepade ords att Paris väl var värdt en messa, smålog han listigt då han betänkte att allt detta skulle sluta med en messa, en bröllopsmessa, Han var just vid godt lynne, då dörren öppnades och fröken de la Seiglisre inträdde, så all