JULES SANDRA: : Helene förvånades öfver Raouls hastiga afresa och långa frånvaro sorh mManicke rätt kunde för: klara: honh kände ickeundgåattmärka den ha stiga förändringen i baronessans öch märkisens lefradsvanor, ifrån den dag Bernard bosatterig på slöttet; stundöm hade kön äfven öroligt frågät sig sjelf hvarför denhe unge tran; i blomman at sin älder, så lädge höjde sig med emförnedrande och obetydlig ställning, i stället föratt skapa sig ett oberoende lif, passande för en stolt och sjelfständigkarakter: Fvad var det som föregick? Hölene visste det ej; men säkert föregick någonting tvetydigt, sor man ville dölja för henne. Raouls bref blef en stråle i denna fnörka natt. Genom attnöga begrunda dettas innehåll, utletade väl icke Helene hela sanningert i sin fulla dager, men den framträdde som en liten ljuspunkt, hvilken, ehuru nästan omärklig, dock gaf henne en ledtråd. Helöne påminte sig nu månget ord, som undfallit den gamle Stamply på hans dödsbädd, ord söm ända bittills förefallit henne oförklarliga: hötl ihågkom Tullkorsligt det förekonämande, mer än gästvänliga sätt hvarpå man emöttagit sonen, efter att hafva förbittrat fadrens älderdömi. Racuts bref ble? den fackla, som upplyste alla de bändelser, som föregått sedan Bernerds ankoristj som förr stått obegripliga och dunkla för henne. Hon frågade sig nu hvarför baronessan på öfver en vecka icke: besökt tlottet, hvarför Raoulde Vaubert i stllet för att skrifva, icke sjelf infunnit sig; och då hon slutligen återkallade i sitt minne det ramtal hön nägra tininar förut haft med RR — i I Så A,B. Niis 167— 72182, 184, 185 och 189. B. N:is 167—170, 172—182, 183, ;