JULES SANDRA: :
Helene förvånades öfver Raouls hastiga afresa
och långa frånvaro sorh mManicke rätt kunde för:
klara: honh kände ickeundgåattmärka den ha
stiga förändringen i baronessans öch märkisens
lefradsvanor, ifrån den dag Bernard bosatterig
på slöttet; stundöm hade kön äfven öroligt frågät
sig sjelf hvarför denhe unge tran; i blomman at
sin älder, så lädge höjde sig med emförnedrande
och obetydlig ställning, i stället föratt skapa
sig ett oberoende lif, passande för en stolt
och sjelfständigkarakter: Fvad var det som
föregick? Hölene visste det ej; men säkert
föregick någonting tvetydigt, sor man ville
dölja för henne. - Raouls bref blef en stråle i
denna fnörka natt. Genom attnöga begrunda
dettas innehåll, utletade väl icke Helene hela
sanningert i sin fulla dager, men den fram-
trädde som en liten ljuspunkt, hvilken, ehuru
nästan omärklig, dock gaf henne en ledtråd.
Helöne påminte sig nu månget ord, som und-
fallit den gamle Stamply på hans dödsbädd,
ord söm ända bittills förefallit henne oför-
klarliga: hötl ihågkom Tullkorsligt det före-
konämande, mer än gästvänliga sätt hvarpå
man emöttagit sonen, efter att hafva förbittrat
fadrens älderdömi. Racuts bref ble? den fackla,
som upplyste alla de bändelser, som föregått
sedan Bernerds ankoristj som förr stått obe-
gripliga och dunkla för henne. Hon frågade
sig nu hvarför baronessan på öfver en vecka
icke: besökt tlottet, hvarför Raoulde Vaubert
i stllet för att skrifva, icke sjelf infunnit sig;
och då hon slutligen återkallade i sitt minne
det ramtal hön nägra tininar förut haft med
RR — i
I Så A,B. Niis 167— 72182, 184, 185
och 189. B. N:is 167—170, 172—182, 183, ;