rade utför hennes kinder, likt daggdroppar på liljans doftande blad. Man var i slutet a! April. Parken var för begränsad för Helenes omätliga fröjd, hon skyndade ut på fria fältet. Jorden blomstrade under hennes fötter, den blå himlen log öfver hennes hufvud, livet stod å solbeglänst för hennes ögon. Hon hade glömt Raoul och tänkte knappt på Bernard. Hon skyndade framåt, utan att veta hvarthän, försjunken i sköna, dunkla, outredda drömmar, och stannade ofta för att med knäppta händer tacka Gud för den fröjd som genomströmmade hennes varelse, ty det var en lika känslig som allvarlig och djupt religiös natur. Det var icke förr än hon såg solen sjunka, som Hålene tänkte på att återvända hem. Då hon kom på höjden af en liten kulle såg hon Bernard, som red nedanför i dalgången. Hon spratt till och följde honom länge med ögonen. Hon fortsatte långsamt sin väg, begrundande den unge mans öde, som hon trodde fattig och arflös, och för första gången betraktade fröken de la Seigligre med en känsla af glädje och stolthet sin faders slott, som den nedgående solen rikt belyste. Men då hon varseblef på andra stranden Vauberts förfallna borg, mörk och dyster bakom-den ännu icke utslagna grå ekdungen, kunde hon icke llbakahålla en känsla af förskräckelse och närta, liksom hon fattat att derifrån skulle Jå den blixt som krossade hela hennes, lif. na åskitråle lät icke vänta på sig. Just 50 Helene trädde inom gallerporten mötte Köln af baronessans tjenare som lemnade hen ett paket förseglat. med Vaubertska vapn Då hon igenkände Raouls stil, som hon 1, yvisste Vara återkommen, bleknade den w flickan, bortref kuvertet med dar-Tande 14 och fann jemte alla sina egna ge ett.3gn hride Vaubert. Helene -bröt et, Bensgsnade, det hastigt och blef stående