rade utför hennes kinder, likt daggdroppar på
liljans doftande blad. Man var i slutet a!
April. Parken var för begränsad för Helenes
omätliga fröjd, hon skyndade ut på fria fältet.
Jorden blomstrade under hennes fötter, den
blå himlen log öfver hennes hufvud, livet stod
å solbeglänst för hennes ögon. Hon hade
glömt Raoul och tänkte knappt på Bernard.
Hon skyndade framåt, utan att veta hvarthän,
försjunken i sköna, dunkla, outredda drömmar,
och stannade ofta för att med knäppta händer
tacka Gud för den fröjd som genomströmmade
hennes varelse, ty det var en lika känslig som
allvarlig och djupt religiös natur. Det var
icke förr än hon såg solen sjunka, som Hå-
lene tänkte på att återvända hem. Då hon
kom på höjden af en liten kulle såg hon Ber-
nard, som red nedanför i dalgången. Hon
spratt till och följde honom länge med ögo-
nen. Hon fortsatte långsamt sin väg, begrun-
dande den unge mans öde, som hon trodde
fattig och arflös, och för första gången be-
traktade fröken de la Seigligre med en känsla
af glädje och stolthet sin faders slott, som
den nedgående solen rikt belyste. Men då
hon varseblef på andra stranden Vauberts för-
fallna borg, mörk och dyster bakom-den ännu
icke utslagna grå ekdungen, kunde hon icke
llbakahålla en känsla af förskräckelse och
närta, liksom hon fattat att derifrån skulle
Jå den blixt som krossade hela hennes, lif.
na åskitråle lät icke vänta på sig. Just
50 Helene trädde inom gallerporten mötte
Köln af baronessans tjenare som lemnade
hen ett paket förseglat. med Vaubertska
vapn Då hon igenkände Raouls stil, som
hon 1, yvisste Vara återkommen, bleknade
den w flickan, bortref kuvertet med dar-
-Tande 14 och fann jemte - alla sina egna
ge ett.3gn hride Vaubert. Helene -bröt
et, Bensgsnade, det hastigt och blef stående