jag ser ingen annan revolution än den som
våren slutat mot vintern.
Älskliga barn, som på denna syndens jord
endast ser och hör naturens glans och fäg-
ring! sade markisen i det han med verklig
rörelse kysste Helene på pannan.
Min dotter, tillade han efter ett ögon-
blicks tystnad, det är nu snart trettio år se-
dan allt säg ut som det äfven nu gör. Lik-
som i dag stodo ängarne gröna; herdarne
sjöngo på kullarne; fåglarne qvittrade i de
nyutspruckna träden, och din mor, min He-
lene, din sköna, ädla mor var liksom du af-
gudad af folket. Och likväl måste vi fly.
Tro min gamla erfarenhet, framtiden är mörk
och hotande. Under den klara, blå himlen
jäser menniskornas ondska och utbrister i
upprorsåskor. Antagom dock att faran än
vore längt borta, att jag finge-dö i lugn på
mina fäders gods. Kan jag väl dö lngn med
tanken att lemna dig ensam, utan skydd,
utan stöd i tidernas stormar? Då jag icke
mer är till, hvad skall det då blifva af min
ilskade dotter? Skall baron de Vaubert kunna
oeskydda dig i dessa fäsans dagar? Olyck-
ige barn! J hbafven begge namn som draga!
iskan till sig; en förening er emellan skalli
endast öka faran, skall endast fördubbla pö-
belns hat emot er. Jag talade helt. vänligt!
värom med fru de Vaubert häromdagen och!
vår oroliga ömhet för våra barns väl frå-!
sade vi hvarandra om det var rätt och för-
: t utt bifalla detta giftermål. i
sa ord dafräde Håelene och blickade!
irad hind på sin far. ; i
har äfven trott mig märka, tillade!
is, vatt baronessan icke är emot att vi
va vira ömsesidiga öfverenskommelser.
ar kiss sade Bon till mig med detta öfvers
ins. förstånd som aldrig lemnar henne; Fatt ,
oresa dessa begge barn, är det icke som att!